Sida 309
Kepler, Johannes
skilde sig från den ur Brahes observationer härledda. Efter en mängd fåfänga försök till jämkning fann K., att den gamla teorien måste helt och hållet förkastas, och antog i stället, att Mars rörde sig i en oval kroklinie, som han kallade ooid (ägglinie). Genom noggranna observationer fann han att, om solen togs till origo, förhållandet mellan den af radius vector beskrifna ytan och den dervid använda tiden städse förblef konstant, och hade derigenom upptäckt den s. k. andra lagen (se Keplerska lagarna). Något senare kom han på den tanken att försöka om icke ägglinien kunde ersättas med en ellips, hvilkens ena brännpunkt intogs af solen; han fann, att derigenom en fullkomlig öfverensstämmelse bragtes till stånd mellan teori och observationer, samt erhöll sålunda den s. k. första lagen. Dessa båda upptäckter, hvilka sedermera utsträcktes till att gälla om alla planeter, offentliggjorde K. i Astronomia nova (1609). Slutligen föresatte han sig att undersöka huruvida icke någon lag kunde uppställas, som gällde för planeterna sinsemellan. Han jämförde fördenskull med hvarandra de olika potenserna af omloppstiderna och storaxlarna samt fann, efter en mängd ytterst mödosamma försök, att, om man valde andra potensen af tiderna och tredje potensen af storaxlarna, förhållandet mellan dessa två storheter förblef konstant för alla planeter, således den s. k. tredje lagen, hvilken offentliggjordes i Harmonice mundi (1619).
Genom dessa upptäckter hade K. åt den astronomiska vetenskapen gifvit en alldeles ny grundval. Copernicus hade visserligen gjort det antagandet att samtliga planeterna rörde sig kring solen; men då han förlade epicykelns och excentriska cirkelns medelpunkter till rent imaginära (d. v. s. i fysisk mening obefintliga) punkter, så var dermed gifvet, att antagandet var blott en hypotes, som väl kunde tjena att förenkla teorien, men deremot icke på något sätt gaf en förklaring öfver det verkliga förloppet. K. tillkommer deremot den ovanskliga äran att för första gången hafva uppställt en förklaring för de astronomiska företeelserna, hvilken, erhållen genom en lycklig förening af noggranna observationer och djerf spekulation, på grund af inre kriterier kunde erkännas vara tillämplig på verkligheten sjelf och således utgöra en naturförklaring i egentlig mening. -- Äfven inom astronomiens öfriga områden var K. verksam. Så observerade han t. ex. solfläckarna, kometen 1607, i sammanhang hvarmed han framställde åtskilliga originella tankar rörande kometernas natur, äfvensom den nya stjernan 1615, hvilkens parallax han fann vara omätbart liten. Såsom kronolog uppträdde han till försvar för den gregorianska kalenderreformen och sysselsatte sig med forskningar rörande Kristi födelseår (i Eclogae chronicae, 1615). Äfven astrologien kom han i tillfälle att behandla, då han under sin vistelse i Graz utgaf kalendrar för åren 1595--99 och deri enligt tidens sed införde astrologiska förutsägelser. (Dessa förutsägelser slogo händelsevis ovanligt lyckligt in och förskaffade K. stor
ryktbarhet såsom astrolog.) De grofva astrologiska villfarelserna hade visserligen icke i K. någon försvarare; dock tillerkände han aspekterna en viss betydelse vid bestämmande af en menniskas framtida öden. Ett foster af hans rika fantasi mera än ett resultat af hans vetenskapliga forskningar är det posthuma arbetet Somnium seu de astronomia lunari (1634), ett slags astronomisk novell, der scenen är förlagd till månen. -- Vid sidan af det författareskap, hvarigenom K. meddelade sina egna upptäckter och åsigter, sysselsatte han sig äfven med arbeten, som kunde blifva till omedelbar nytta vid astronomiska studier och räkningar. Till en fullständig lärokurs i astronomien hade han länge samlat materialier, men blef ständigt hindrad från dess fullbordande; ett kompendium innehålles dock i skriften Epitome astronomiae copernicanae (1618--22, ny uppl. 1635). Deremot lyckades det honom att få fullborda en astronomisk tabellsamling med dithörande regler för räkningarna, hvilken han utgaf under titel Tabula rudolphinae (1627), och hvilken under ett helt sekel användes vid de astronomiska beräkningarna.
Sitt verldsrykte vann K. visserligen såsom astronom, men äfven inom de öfriga matematiska vetenskaperna var han med framgång verksam. I första rummet böra härvid omnämnas hans arbeten inom optiken, åt hvilken vetenskap han egnat tvänne särskilda arbeten, Ad Vitellionem paralipomena (1604) och Dioptrice (1611). K. är den förste, som vetenskapligt behandlat dioptriken och särskildt teorien för tuberna. Då Galileis tub på grund af sitt ringa synfält vid flere observationer visade sig mindre lämplig, föreslog K. att i dess ställe använda en tub, der äfven okularet bestod af en konvex lins ("Keplers kikare"), ett förslag, som praktiskt utfördes af Scheiner. Äfven grundläggandet af den fysiologiska optiken är att hänföra till K., hvilken gifvit den första förklaringen öfver ögats inrättning och de olika delarnas funktioner. För öfrigt sysselsatte han sig i de ofvannämnda skrifterna äfven med teorien för ljusets brytning vid öfvergången mellan olika media, med den astronomiska refraktionen och med fotometrien. -- Äfven mekaniska frågor har K. flerestädes i sina skrifter, om också blott i förbigående, behandlat; så synes han hafva haft kännedom eller åtminstone aning om den allmänna gravitationen, om tillvaron af ett fast plan i verldsrymden samt om förklaringsgrunden till ebb och flod. En meteorologi har ur hans skrifter blifvit sammanställd i våra dagar af Brocard ("La météorologie de Kepler", 1879--81). -- Sina forskningar inom den rena matematiken egnade K. företrädesvis åt logaritmerna och stereometrien. Han utgaf sjelf en logaritmtabell (Chilias logarithmorum, 1624), hvari han redogjorde för logaritmernas användning och för proportionalräkningen, angaf (i Nova stereometria doliorum, 1615) approximativt kubikinnehållet af en mängd solida figurer, de flesta af honom sjelf uppfunna, samt behandlade (i ofvannämnda Harmonice mundi) teorien för stjernpolygoner
Källa: Project Runeberg ·
