Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala

fasta lön, äfven en viss andel i vinsten -- med eller utan andel i risken. Jfr härom Böhmert: "Die gewinnbetheiligung".)

I synnerhet i det britiska riket har kooperationen redan gjort högst anmärkningsvärda framsteg. Sedan en i synnerhet i andra och tredje årtiondet af detta århundrade uppkommen kooperativrörelse i det närmaste åter dött bort, inleddes en ny period i kooperationens historia af 28 fattiga väfvare i Rochdale (de bekanta "equitable pioneers"), som i Dec. 1844 med ett kapital af 28 pd st. öppnade en liten kooperativ handelsbod. I Dec. 1883 räknade denna förening öfver 11,000 medlemmar, med nära 6 mill. kronor kapital. Den har egna qvarnar. bagerier, slagterier etc.; den har befordrat sina medlemmars andliga utveckling genom storartade uppoffringar för bibliotek, läsesalar, undervisningskurser m. m. F. n. (1884) finnas i Storbritannien öfver 1,200 kooperativa handelsaktiebolag, som, efter Rochdale-pionierernas mönster, sälja sina varor (i regeln endast mot kontant betalning) till ungefår vanliga detaljpris, men, sedan en bestämd ränta (vanligen 5 proc.) beräknats på medlemmarnas i affären nedlagda kapital, och sedan alla öfriga affärskostnader blifvit betäckta, fördela den öfverskjutande vinsten till kunderna i förhållande till deras inköp af varor i föreningsbodarna. Äfven i Frankrike finnes en mängd sådana kooperativa handelsaktiebolag; jämväl Tyskland, Österrike, Italien, Schweiz m. fl. land hafva att uppvisa flere exempel på sådana framgångsrika "konsumtionsföreningar". I Sverige hafva hittills endast några få sådana föreningar funnits.

Såsom typer för en annan grupp af kooperativa handelsaktiebolag kunna anföras de stora föreningar, som i London bildats af militära och civila tjenstemän, nämligen "The army and navy cooperative society" och "The civil service cooperative society". Den förra föreningens omsättning uppgick 1882 till nära 40 mill. kronor, den senares till nära 30 mill. I dessa föreningars storartade butiker säljas varorna till så lågt pris som möjligt (med beräkning af endast en måttlig ränta på aktiekapitalet och någon afsättning till reservfond).

Orsaken till den framgång, som klokt och redbart skötta kooperativa handelsaffärer i regeln kunna påräkna, är tydligtvis att söka deri att de i väsentlig mån äro befriade från den risk, som enskilda handelsföretag löpa genom osäkerheten om fasta kunder. En svårighet, som deremot vidlåder smärre kooperativa handelsbolag af arbetare, nämligen att deras ledare oftast sakna speciella handelskunskaper och derför bl. a. lätt kunna göra missgrepp i fråga om varuinköp o. dyl., har i Storbritannien blifvit väsentligen undanröjd genom de kooperativa grosshandelsföreningarna ("cooperative wholesale societies") i Manchester och Glasgow. Den förra (som bildades 1863) räknar f. n. såsom delegare öfver 600 kooperativa föreningar (endast sådana få hafva aktier i grosshandelsföreningarna) med tillsammans omkr. 450,000 medlemmar. Dess eget kapital uppgick 1883 till öfver 11 mill. kr. och årsomsättningen till öfver

80 mill. Den har uppköpare i de flesta verldsdelar, flere egna ångfartyg och en mängd filialer.

Grosshandelsföreningen i Manchester har en bankafdelning, som torde utgöra den hittills enda rent kooperativa bank, som finnes till. Vinsten fördelas mellan bankens alla kunder, såväl insättare som låntagare, i förhållande till de räntebelopp, som under räkenskapsperioden kommit på deras debet eller kredit. De s. k. folkbankerna (se d. o.) äro icke i egentlig mening kooperativa föreningar, utan skilja sig från andra bankföretag hufvudsakligen deruti att de (åtminstone nominelt) hafva sina delegare och söka sina kunder företrädesvis bland smärre industriidkare (i vidsträckt bemärkelse). Liksom de egentliga bankerna hafva de i allmänhet till hufvuduppgift att gifva delegarna god dividend. "Kooperativa" äro deremot de s. k. Raiffeisenska låneföreningarna i vestra Tyskland. (Se Raiffeisen.)

För flere slags produktionsföreningars uppkomst och utveckling hafva de ofvannämnda kooperativa grosshandelsföreningarna redan visat sig kunna blifva af mycket stor betydelse både såsom förträffliga fasta afnämare af produktionsföreningars alster och såsom pålitliga och sakkunniga kommissionärer för uppköp af råvaror. Derigenom minskas ganska väsentligt en del af de svårigheter, som hittills oftast hindrat produktionsföreningars framgång. Emellertid qvarstår alltid den svårigheten att ledningen i sådana föreningar i allmänhet måste anförtros åt personer, som i intellektuelt afseende stå föga öfver de medverkande arbetarna. Sådana föreningar förutsätta derför alltid en jämförelsevis hög utveckling hos de medverkande (äfven i sedligt afseende, om nödig disciplin skall kunna upprätthållas); och de lämpa sig åtminstone ännu icke för alla yrken -- minst för den större fabriksindustrien. De egentliga produktionsföreningarnas antal är också ingenstädes på långt när, sannolikt utom i Frankrike, så stort som de kooperativa handelsbolagens, såvida man icke medräknar de ganska talrika kooperativa föreningar, som fiskerinäringen i flere land har att uppvisa. Flere sådana kooperativa "båtlag" eller "vadlag" finnas sedan gammalt äfven vid Sveriges hafskuster. Vanligen äro alla eller åtminstone de flesta deltagarna på samma gång arbetare och egare af en lott i båtlagets kapital (båtar, fiskredskap o. dyl.). Utbytet fördelas in natura i två lika delar -- mellan kapitalet och arbetet --, och af hvardera hälften få samtliga deltagare hvar sin lika andel. -- Af andra kooperativa föreningar har Sverige väl endast sådana, som stå på gränsen till små öppna bolag eller aktiebolag af handtverkare.

Kooperativt jordbruk har hittills försökts mera sällan. Med afgjord framgång arbetade t. ex. en kooperativ jordbruksförening såsom arrendator af egendomen Ralahine på Irland (1831), men föreningen upplöstes redan under tredje året af sin tillvaro (på grund af egendomens försäljning). För närvarande pågå i England åtminstone ett par försök i liknande riktning.