Sida 156
»Ifvarson skall brinna!»
afliden kyrkoherde på landet; att efter faderns död sockenboarne, som mycket intresserade sig för dottern, erbjudit pastoratet åt tjenstförrättande v. pastorn, hvars namn var Ifvarson, med vilkor likväl att han toge dottern till äkta; att Ifvarson gifvit sitt löfte och fått pastoratet, men derefter icke desto mindre gift sig med en annan, hvilket haft till följd, att den öfvergifna kom på dårhuset.
»Således af olycklig kärlek!» suckade jag, sedan förestånderskan slutat sin berättelse, och jag hörde en djup suck från dörren besvara min.
»Ack!» sade förestånderskan; »de flesta qvinnor, som sitta här, har den olyckliga kärleken hitfört.»
Så förhåller det sig också. Vissa qvinnor, seende sig öfvergifna, rycka ur sin älskares armar sin rival och döda henne, hvarefter de fly antingen upp på schavotten eller ner i grafven. Det ligger i deras brott onekligen något af en sublim passion, som inverkar på den menskliga rättvisan. Andra deremot lida i tysthet, döende, men resignerade, glömmande intet, men förlåtande allt, ända in i sista stunden. Detta är den sanna oegennyttiga kärleken, den stolta kärleken, som lefver af sitt hjertas sår och slutligen dör deraf. Men det finnes äfven sådana, som hvarken ega de förres förmåga att genom hämnd döfva sin sorg, eller de senares att genom resignation och försoning rena den, utan derför öfverlemna sig åt förtviflans furier, som svänga omkring med sina offer, till dess de slutligen lemna dem på golfvet af dårhuscellen, omedvetna af allt, utom af ett hopplöst elände.
Detta öde hade blifvit den stackars prestdotterns, och i det jag beklagade henne, tänkte jag äfven på honom som varit orsaken till hennes olycka, vändande mig dervid instinktartadt mot dörren, utanför hvilken jag lemnat presten. Som jag icke mera såg till honom, gick jag ut och fann honom stående längst bort i korridoren med ryggen vänd mot mig, men med begge händerna för sitt ansigte.
»Ifvarson skall brinna,» ljöd ånyo, fast något svagare, från den numera tillslutna cellen.
Presten spratt till, skyndade utför trappan ner till gården, der vi åter träffades.
»Låt oss fara hem!» mumlade han doft och hastade mot porten.
Källa: Project Runeberg ·
