Sida 157
»Ifvarson skall brinna!»
Just som vi trädde ut genom den, ropade till oss en af dårarne, som spatserade på gården:
»Verlden är blott en samling af skälmar och dårar ... helsa de förre från de senare! ... Inte så tokigt sagdt, eller hur, ha-ha!»
Porten tillslöts efter oss, och jag hemtade andan; men andlös föreföll mig min följeslagare under hela återfärden. På Norrbro steg han ur åkdonet, betalte för skjutsen och försvann. Jag återsåg honom aldrig. Han hade icke sagt mig sitt namn, men nog gissade jag till det.
Några år derefter mötte jag på Rödbotorget samma förestånderska på Danviks dårhus, som vid ofvan beskrifna tillfälle följt mig genom cellerna, och jag frågade henne om tillståndet derstädes, synnerligen med afseende å de personer jag talat med.
Både urmakaren och magistern hade vandrat all verldens väg, densamma för dåren som för den vise.
»Än den arma mamsellen då?» sporde jag; »hon med sitt hemska: ’Ifvarson skall brinna’, som ännu ljuder i mina öron?»
»För ungefär ett halft år sedan lemnade hon dårhuset, men fullkomligt återstäld, till läkarnes och allas stora förvåning,» upplyste förestånderskan; »men hvad som väckte en ännu större förvåning var den händelse, som är förknippad med, ja, till och med anses vara orsaken till hennes förbättring.»
»Och denna händelse?»
»Att samma natt, ja, samma timme som mamsell Alm på Danviken återfick sitt förstånd, nedbrann prosten Ifvarsons prestgård, och prosten sjelf, som hade sitt sofrum i öfre våningen, blef innebränd.»
Nu erinrade jag mig, att jag för icke längesedan i tidningarna sett den senare händelsen refererad, utan att jag då kommit att egna den annat deltagande, än det som vanligtvis fästes vid sorgliga tilldragelser som öfvergå okända personer.
»Vid sin afresa,» fortfor förestånderskan, »yttrade mamsell Alm till mig följande: ’Nu beger jag mig till den stackars Ifvarsons familj, för att egna mina återstående dagar åt hans värnlösa oskyldiga barn.’»
*
Källa: Project Runeberg ·
