Sida 205
Kalle Utter
»Han var ryslig!» tilläde unga fröken; »och så ropade han på sill.»
Guvernanten hade icke så orätt. Kalle Utter, reslig och stark som Herkules, hade långt ifrån något Adonis-ansigte. Ögonen, ehuru lifliga, voro för små, och munnen, ehuru försedd med rätt hvita tänder, var alltför bred, hvar-till kom att näsan, måhända väldanad af naturen, hade genom kopporna i barndomen fått flere hvassa upphöjningar tätt efter hvarandra, liknande tänderna på ett gröfre sågblad.
Svärjande öfver gårdens illa uppfostrade tjenstefolk, stängde Kalle Utter till fönstret, tog sig ytterligare en timmas morgonlur, hvarefter han ånyo steg upp, klädde sig och lemnade kammaren, för att presentera sig för den friherrliga familjen och göra bekantskap med sin blifvande elev.
Just som den nye informatorn inträdde i salen till friherrns stora våning en trappa upp i sjelfva hufvudbygg-ningen, höll det högvälborna herrskapet på att sätta sig kring kaffebordet. Det var baronen med sin friherrinna, deras dotter med sin guvernant och en tolfårig gosse, unga baronen. Alla dessa personer voro honom fullkomligt obekanta. Endast betjenten tyckte han sig ha sett förut, fast dennes ansigte för tillfället var vanstäldt af röda svullna ögon och en stor svart musch på näsan.
»Jag är Kalle Utter,» presenterade sig den nye informatorn, »och jag får helsa från Ekström; han är nu i farten med sina tentamina och knep sig, dagen innan jag for, sitt laudatur i fysiken.»
Derefter närmade han sig baronen och räckte honom vänligt sin hand. Friherren, synbarligen något generad, liksom det öfriga sällskapet, räckte med en förnäm vårdslöshet blott fram ett finger. Kalle Utter, som kanske trodde det var en utmaning på fingerkrok, mötte baronens finger med ett af sina, knep om och knäppte till.
»Aj!» skrek baronen, drog åt sig fingret, svängde det i luften, än svärjande och än blåsande på det.
»Ursäkta!» bad Kalle Utter, och som han såg familjen rangera sig vid kaffebordet, tog äfven han helt ogeneradt sin plats dervid. Saknande bränvinsflaskan och tittande för-gäfves efter sillen, tog han sin ersättning i en tallrik med salt oxtunga, den han ensam plundrade, och tömde derpå två stora koppar kaffe.
Källa: Project Runeberg ·
