Sida 235
En mörk historia
Snart kom ett ungdomligt par med hurtiga steg till vagnen. Jag öppnade vagnsdörren och fällde ned trappsteget. Damen, beslöjad och klädd i svart siden från hufvud till fot, var smärt och af medelmåttig längd. Vid det hon lätt som en sylf hoppade upp i vagnen uppsnappade min blick vid gatlyktans sken en den allrasomsötaste lilla fot och . . . men all fröjd är för kort och alla klädningar för långa.
»Till Albano!» beordrade mig Söderpalm och steg sedan sjelf in, hvarefter jag tillslöt vagnsdörren, icke utan en suck, ty den har nog sitt pikanta retande behag en sådan der téte å tete, som, icke ens tryggad af qvällens mörker, be-höfver kläda sig i domino, liksom till en maskerad. Det är en kärlek, hållande sig fast vid den svaga tråden af en intrig; det är på en gång hjertat i bröstet och i halsgropen; det är en himmel med solen i zenith och åskmoln Vid alla horizonter.
När jag vek in pä Enkhusgatan, måste jag köra med lpycken försigtighet, för att icke törna mot tvenne andra täckvagnar, hvilka höllo der tätt efter hvarandra. Utan att vid dem fästa någon vidare uppmärksamhet, tog jag vägen till Albano. Kommen till Johannis plan, der trafiken var mindre liflig, tittade jag mig om öfver vagnstaket och upptäckte verkligen tvenne vagnar, som på något afstånd följde oss. På Roslagstullsgatan såg jag mig ånyo tillbaka, men kunde i mörkret icke urskilja något; dock trodde jag mig höra ett doft rullande på afstånd, liksom af tyngre åkdon med parhästar. Kunde dessa vagnar vara desamma jag sett på Enkhusgatan? Jag kände mig något orolig, ty åskväder är icke angenämt att vara ute för, äfven om man är fullt säker på att icke vara den som träffas af blixten. Ändtligen kom jag till Albano och körde in på gården till detta värdshus, beläget straxt utom Roslagstull *.
»Gå nu in på värdshuset och laga du får dig något till bästa,» sade till mig Söderpalm, sedan han med sin dam stigit ur vagnen: »vi dröja väl här en timme.»
Knappt hade de unga tu aflägsnat sig, förrän jag hörde flere hjul rulla på landsvägen. Med några steg var "jag vid vägen och såg tvenne täckvagnar ila förbi Albano, styrande kosan vidare norrut. Det gällde då icke oss, tänkte jag,
* Albano upphörde att vara värdshus, när hufvudbyggnaden för ett antal år sedan nedbrann till grunden.
Källa: Project Runeberg ·
