Sida 240
En mörk historia
fick jag af annat folk på värdshuset. Jag beslöt derför att, trots mörkret, något närmare undersöka sjelfva landsvägen. Jag urskilde, fast med möda, de färska hjulspåren efter tvenne stora vagnar, som färdats efter hvarandra norrut; men vid det stället af stora vägen, der man viker af för att komma till Djurgården, trodde jag mig finna, att en af vagnarna vändt om" och farit tillbaka till staden, men att deremot den andra fortsatt stora landsvägen framåt. Bäst som jag trefvade på vägen, för att om möjligt upptäcka spåren äfven efter menniskofötter, halkade jag med ena benet ner i diket, hvarvid jag kände någonting rulla undan för min fot. Jag undersökte närmare och fick tag i en nästan ny karlhatt af finaste silkesfelb. Tagande denna hatt i förvar, återvände jag till Albano. Ingen hade under min bortovaro efterfrågat mig och ingen hört något vidare hvarken om Söderpalm eller någon annan.
Efter ytterligare en timmes fruktlös väntan begaf jag mig på hemvägen med tomma vagnen. Af tullbetjenten, som vid bommen visiterat den vagn jag sett fara till Stockholm, fick jag veta, att uti ifrågavarande vagn, hvilken, att döma efter hela ekipaget, måtte ha varit en s. k. herrskapsvagn, suttit blott tvenne personer, en herre, hvars utseende tycktes öfverensstämma med värdshusflickans beskrifning på den der utländingen, och ett svartklädt fruntimmer, som legat liksom hopkrupet i ena vagnshörnet.
Dagen derpå begaf jag mig tidigt till Söderpalms logis vid Bryggargränd. Hans betjent igenkände sin husbondes hatt i den, som jag hittat uti diket; men på husbonden sjelf hade han förgäfves väntat hela natten, och ännu var han icke återkommen. Jag anmälde förhållandet i polisen, blef särskildt kallad till polismästaren och redogjorde noga för allt hvad jag visste i denna sak. Polismästaren bad mig hålla saken tyst, medan polisen tog sina mått och steg. Några veckor derefter kom polisgevaidigern i trakten till mig.
»Men kan det inte vara möjligt, att den der Söderpalm rymt för skuld?» frågade mig gevaldigern.
»Det tror jag inte,» svarade jag, »ty i sådant fall skulle kreditorer redan ha anmält sig, men sådana har man inte hört af, ehuru den försvunne lemnar efter sig ett ganska dyrbart bo.»
Källa: Project Runeberg ·
