Sida 35
Ett äfventyr i Hagaparken
Men icke nog dermed, våra trenne mödrar satte sig äfven i rörelse efter oss, och i det de sprungo så fort deras korta knubbiga ben det medgåfvo, stormträtte de under knuffningar och ifriga bemödanden att sätta krokben för hvarandra. Det blef ett förfärligt kattrakande utåt vägen som bär till Haga slott.
Men bäst jag sprang hörde jag ett förtvifladt nödrop bakom mig. Jag vände mig om och fann min förföljare ligga framstupa på hufvud och händer uti en hög brännässlor. Han vrålade så, att foglarne uppskrämda flydde mot Brunnsvikens andra strand. Denna känslighet för kroppslig smärta skadade hans sak.
»Det var en faslig menniska att gapa för ingenting!» hörde jag Christine säga till sin mor; »hur mången ädel röfvare har ej haft sina tjugo bösskulor i bröstet och sina goda tretti sabelhugg i hufvudet, utan att han gett från sig det ringaste ljud!»
Som emellertid folk strömmade till från alla håll, så nödgades vi i största hast stufva in oss i vår vagn och lemna Haga. Jag vill icke omtala den stormiga konversationen uti vagnen, der vi sutto våta och immande som i en badstuga. Så ändades detta sommarnöje. Tvenne månader derefter anammades mamsell Christine och hennes sextusen riksdaler af en skrifvare i jernvägen. Mitt stolta hyrkuskverk gick upp i rök; men min förre rival, den stackars Lagge, hade icke heller något för de kol han brände, eller rättare sagdt, för de byxor han blötte.
*
Källa: Project Runeberg ·
