Sida 72
En afton i Aurora-orden
komponerat det oratorium, hvaruti jag såsom deklamator skullc uppträda.
Jag var naturligtvis med på alla repetitionerna och skördade beröm både af kompositören och andra. Ändtligen kom den högtidliga aftonen. Den lilla teatersalongen var öfverfull, och orkestern, anförd af kompositören sjelf, utförde introduktionen, som mycket erinrade om den verldsbekanta menuetten i Don Juan. Derefter uppgick ridån, och på scenen visade sig en talrik grupp af ordensledamöter, tillhörande begge könen, herrarne i svarta kläder och damerna i hvita klädningar med kransar af orangeblommor i håret. Jag var ännu ej framme på scenen, ty jag förestälde ett slags genius, kostymerad i den antika fotsida drägten, men med vingar på ryggen, och jag skulle först vid slutet af kören nedkomma på en sky, för att — besynnerligt nog — med jordens förlust och saknad äfven förena himmelens.
På introduktionen följde ett solo, hvaraf man genast hörde, att Kaspers visa i Friskytten: »Här i jordens jemmerdal» hel och hållen föresväfvat kompositören. Hvem som författat texten till ifrågavarande oratorium öfver den i tiden så lefnadslustige Rinnberg, känner jag ej.
Solo.
Rinn, rinn, Rinnberg nu sitt lopp Full, full, full, fullbordat har. Han sitt lopp fullbordat. Trogen, trägen i sitt kall, Har han lemnat lifvets svall Och bekymren jordat.
Kör.
Rinn, rinn, Rinnberg nu sitt lopp Full, full, full, fullbordat har, etc.
Det var just under denna kör som mitt nedstigande på en sky började. Men skyn, på hvilken jag stod, var, änskönt af trä, icke bastantare än de verkliga skyarna, åtminstone tålde den icke vid en engel af min kroppskonstitution, ty på halfva vägen till jorden brast en lina itu och jag föll framstupa med näsan mot golfvet, och det med en skräll som om åskan slagit ned. Ungefär så måtte det ha gått
Källa: Project Runeberg ·
