Sida 74
En afton i Aurora-orden
Jag började oförfärad melodramen, under ett svagt tremulando af orkestern.
Så är jag ändtligt kommen ibland er. Från himlars salighet jag skyndat ner.
Fnissningar hördes från alla sidor af salongen, men hvilka likväl öfverröstades af orkestern, som på sin anförares kommando spelade forte der det egentligen bort vara piano. Jag fortsatte:
Jag kommen är bland eder för att höra De bittra klagoljud, som redan nått mitt öra.
Nu bröt skrattet löst och nedtystade orkestern. Endast en piccolaflöjt, som af kompositören fått det vigtiga uppdraget att i högsta instansen skildra både jordens och himmelens saknad, höll ut i det längsta, men liknade i detta buller pipet af en jagad råtta, hvilket icke litet bidrog att öka publikens munterhet samt min och kompositörens förtviflan.
»Fortfar, fortfar!» ropade denne emellertid uppmuntrande till mig, oaktadt ångestsvetten stod honom sjelf i pannan; »bara jag väl kommer in i ess dur så . . .»
Men nu blef icke blott han, utan äfven publiken i sin ordning afbruten af en qvinnas anskri, det mest hjertslitande man kunde höra. Jag såg åskådarne i salongen resa sig upp från sina bänkar, och jag kände mig sjelf på ett underbart sätt gripen deraf, ty det föreföll mig som om jag förut en gång hört samma skrik. Jag rusade från teatern, lemnande publiken, oratoriet och kompositören åt sitt öde. Inkommen i klädlogen, kastade jag af mig den himmelska skruden, som beredt mig så föga välsignelse, och drog på mig mina egna kläder. Hastigt öppnades dörren, och jag igenkände i den inträdande en af direktionens ledamöter.
»Det gick inte bra i afton,» yttrade denne.
»Jag vet det,» svarade jag, »och hvems felet är, det vete himlen eller, rättare sagdt, den som hissade ner den. Teatern måste ha en dålig maskinist.»
»Emellertid gjorde allt det der ett högst obehagligt intryck,» fortfor direktören.
Källa: Project Runeberg ·
