Sida 75
En afton i Aurora-orden
»Jag tyckte snarare, att de hade öfvermåttan roligt derute i salongen,» invände jag.
»Men vet då herrn inte hvad som skedde sedan?»
»Hvad var det som skedde?»
»Jo, att en ung dam, skönare än de tre Gracerna, vid åsynen af herrn föll i de våldsammaste konvulsioner.»
»Och hvem är denna unga dam?»
»Hon är dotter till den rike brukspatron Dillman, som i dag för första gången hedrar oss med sin och sin familjs närvaro.»
Nu begrep jag, hvarför det der skriket från salongen gjorde ett så djupt intryck på mig. Det var nemligen samma unga dam, som jag fem månader förut dragit ur sjön vid Lidingöbro.
»Men hvad är meningen med allt det här?» frågade jag slutligen.
»Jo,» svarade direktören med en viss förlägenhet, »att be herrn vara god att, i fall herrn efteråt går ner i salongen, så mycket som möjligt undvika att bli bemärkt af henne och hennes anhöriga.»
»I fall jag går ner!» upprepade jag rätt förargad; »var lugn, min herre! Jag har i afton fått nog både af Aurora och Gracerna . . . . godnatt!»
Jag rusade på dörren och sprang hem. Den natten drömde jag i flere repriser om händelsen vid Lidingöbro. Jag tyckte, att jag oupphörligen drog månen ur djupet; men jag tyckte också i detsamma, att alla Saltsjöns vågor skrattade åt mig.
*
Källa: Project Runeberg ·
