Sida 276
Förbi hurrande åskådare och paraderande militärer drog kungakortegen
genom huvudstadens gator.
Triumffärd genom hurrande folkmassor.
Mer än regn vill det till för att hindra kung Gustaf att åka i öppen vagn genom gatorna när hans trogna folk vill gratulera honom, och eftersom inte heller folket låter skrämma sig av litet nederbörd, blev kortegen den 16 juni på kungens 85-årsdag en strålande triumffärd för majestätet.
Folkets tacksamhet att få hylla sin monark tog sig de mest spontana och hjärtliga uttryck, bifallsstormen växte till orkan så snart den fyrspända vagnen blev synlig, man hurrade och viftade med flaggor, och hade inte skådespelet gått över så fort, hade man säkert stämt in i Kungssången då den ljöd från operaaltanen. Men hästar travar ju tyvärr så fort — — —
Gott och väl en och en halv timmé före det efterlängtade klockslaget började Drottninggatans trottoarkanter fyllas, och den som omkring klockan 16.30 kom till Mynttorget fick spana ett bra slag innan han kunde upptäcka någon bra
270
utkikspunkt. Barnen, som dominerade bland åskådarna, frågade förstås var femte minut varför inte kungen kom, men som tur var blev det snart mycket att titta på.
Trådlös Jerring följde kortegen.
För alla dem ute i landet som inte var i tillfälle att vara med och hylla kungen i Stockholm hade Radiotjänst sörjt genom utsändningar, dels från kortegen kl. 17 och dels från aftonens uppvaktning på borggården. Det första människomassorna längs Stockholms gator fick se var Radiotjänst sändarbil, dagen till ära prydd med det kungliga namnchiffret.
— Sven Jerring for ett par hundra meter framför kortegen, berättar kommissarie E. Mattsson i Radiotjänst, för att ge en orienterande överblick och beskriva stadens allmänna utseende. På olika fasta mikrofonposter i staden hade vi placerat ut reporters, som var och en gav den speciella atmosfären från sitt område. Sålunda fick lyssnarna höra hur det gick till på borggården, Lejonbacken,
Kungsgatan, Stureplan—Linnégatan, Karlaplan, Djurgårdsbron, Nybroplan, Kungsträdgården och Operan. Varje reporter hade ledningar till de övriga posterna, så att han kunde höra vad som försiggick, och Jerring, som hade en trådlös sändare i bilen, lämnade ordet till dem i tur och ordning och kunde själv tala när det föll sig lämpligt. Alla ledningarna var ihopkopplade här uppe på Radiotjänst, och hela sändningen togs upp på stålband. Utsändningen från borggården på aftonen försiggick mera traditionsenligt, utan märkligare arrangemang.
Hundra tusen såg kortegen.
Bortåt 100 000 åskådare hade enligt ett överslag som polisen gjort samlats kring kortegens väg. Det var mindre än man räknat med, men orsaken härtill var givetvis det dåliga vädret. Vid medborgaruppvaktningen på kvällen hade det också utanför slottet samlats mindre folk än vid tidigare liknande tillfällen. Vid konungens 80o-årsdag var det sålunda årskilligt mera med folk, men då var också vädrets makter mycket gynnsammare än på onsdagen.
Folkkär konung svek ej sitt valspråk.
85-åringarnas hyllning gav eko på borggården.
Borggårdshyllningen på Stockholms slott kvällen den 16 juni 1943 var kanske till statistik och ceremoni den ståtligaste kungahyllning som förekommit i den svenska rojalismens historia. Men det ståtliga och det vänligt mänskliga har alltid gått i armkrok hos oss — det är nu en gång för alla vårt folkliga adelsmärke. Och denna kväll tog det sig ett förtjusande uttryck. I den kronprydda tribunen mitt för kungavåningen stod majestätet och gav ord åt sin tacksamhet och glädje över den kärlek som strömmat honom till mötes från miljonerna bakom borggårdens täta flaggande led, och knappt hade hans ord förklingat så steg där längst bort i ett hörn fram en liten krokig men rakryggad dam som utan bävan för stater och kårer och biskopar och generaler framförde en hälsning från rikets övriga spänstiga 85-åringar. Och alldeles utanför program och ceremoniel tänkte man en etikettsfri svensk tanke: heder åt dem båda!
Källa: Project Runeberg ·
