Sida 424
1946
Norska Osloplanet störtar.
Na ERE é Hd q ” ög = pe FER sv = > >
Bild från olycksplatsen vid Fornebu. I förgrunden delar av det förolyckade planet.
De tretton dödsoffren ljöto en ögonblicklig död.
Planet tände på ett hus. Mormodern räddade sovande barn ur elden.
Det norska trafikplanet till Stockholm störtade på middagen den 22 maj några minuter efter starten från Oslo strax söder om Fornebu flygfält." Av planets fjorton ombordvarande dödades omedelbart tretton vid den brand som uppstod. Bland de omkomna är professor Isaac Griinewald med maka och den norske författaren Ronald Fangen. Den räddade är en norrman, 55-årige ingenjören Hans Th. Kizer, som lyckades krypa bort innan maskinen exploderade.
Planet störtade rakt ned på ett tvåvåningshus cirka två kilometer från flygplatsen. Huset brann ned, och i sista stund räddades två små barn som låg och sov i övervåningen, där ena flygvingen skurit igenom blott ett par meter från det ena barnets säng. Det var mormodern som utan att betänka sig rusade in bland lågorna och släpade ut de små.
Planet var en Junkers 52 som övertagits efter tyskarna. Dess ena motor hade börjat krångla, och piloten försökte med hjälp av de två andra föra maskinen tillbaka till fältet, men torde ha missräknat sig på höjden. En känd svenska, fru Jessie Wessel-Eriksson, skulle i makarna Griinewalds sällskap ha rest med olycksmaskinen, men fick i sista stund plats i ett svenskt plan.
418
Konstnären H. Sörensen nedlägger en blomstevbuketltt vid makarna Griinewalds kistor.
Ende överlevande passageraren
kröp och rullade sig bort.
Den ende överlevande av de 14 som fanns ombord på planet, ingenjör Hans Th. Kier, kunde för en oslojournalist berätta om det skedda.
»Själva märkte vi ingenting som var på tok till en början. Vi hade ännu inte hunnit spänna av oss de säkerhetsbälten som brukar användas vid start och landning. Den som satt vid min sida blev litet nervös när planet lade sig över på sidan, men jag sade honom att vi förmodligen bara skulle göra en gir. I samma ögonblick skedde emellertid katastrofen. Planet slog i med en fruktansvärd skräll, och sedan minns jag ingenting förrän jag efter en stund upptäckte att en människa låg vid sidan av mig. Jag ryckte då upp mig och tänkte att det var bäst att komma undan innan det hände något mera, så jag försökte komma på fötter.
Benen ville emellertid inte bära mig, utan jag måste krypa och rulla fram så långt jag orkade. Jag fick det intrycket att hela främre delen av flygplanet slitits loss och att det var den vägen jag kom ut. När jag låg på marken hördes ett par häftiga explosioner, men som tur var hade jag hunnit så långt undan att jag inte blev ytterligare skadad.»
Ingen panik uppstod på planet. Allt gick så fort att ingen hann att reagera på något sätt.
Källa: Project Runeberg ·
