Sida 356
1945
Raoul Wallenberg.
Budapestlegationen hemma — Raoul Wallenberg spårlöst försvunnen.
Den svenska legationen i Budapest är åter hemma efter de kanske mest arbetsfyllda och farliga månader, som någon svensk legation hittills upplevat. Efter en månadslång resa landsteg minister C. J. Danielsson den 18 april vid Skeppsbron i spetsen för en grupp på 14 personer. Glädjen över hemkomsten var dock icke ogrumlad: I de hemkomnas led saknas legationssekreterare Raoul Wallenberg, den svenske diplomat som vann hela Budapests beundran genom sin modiga insats för judarnas räddning. Sedan 17 januari har varken legationen eller U. D. några underrättelser från honom, och man hyser allvarliga farhågor för hans öde.
Svensk bragd i Ungern.
Många tusen judar och andra förföljda i Budapest säger den dag som i dag är: »Judarna i Warszawa försvarade sig själva, de danska judarna tog kung Christian under beskydd, de holländska skyddades av befolkningen själv, men oss har svenskarna räddat.»
Den som berättat detta är en ungrare som för några veckor sedan kom till Stockholm efter en äventyrlig resa genom Tyskland och inte har ord nog när han skall ge uttryck åt sin tacksamhet för den offervilja, den outtröttlighet och det hjältemod som hela svenska beskickningen i Budapest och svenska privatpersoner i staden visade när förföljelserna pågick som värst. Det är två namn som ungraren sätter främst på listan: chefen för legationens B-avdelning, legationssekreterare Raoul Wallenberg, och svenska lektorn vid Budapests universitet, Waldemar Langlet.
De verkliga grymheterna började när pilkorsmannen Szalazy kom till makten, då hjälpte inga skyddspass. Den svenska legationens B-avdelning satte emellertid ofördröjligen i gång med aktion för att tillvarata de rättmätiga intressena, men stötte på hårt motstånd. En kväll kungjorde inrikesministern personligen i radio att skyddspassen inte längre var giltiga, något som förde med sig en oerhörd panik hos alla som hade dylika
papper.
3350
Legationssekreterare och chef för UD:s B-avdelning i Budapest, Raoul Wallenberg.
Raoul Wallenberg tog emellertid tjuren vid hornen, han gick personligen till pilkorsledaren och möttes med frågan varför svenskarna egentligen tog sig an de ungerska judarna. Legationssekreterare Wallenbergs svar blev en predikan om humanitet, och efter en timmes förhandlingar återvände han med Szalazys skriftliga försäkran att de skyddspassen var giltiga och att myndigheterna skulle respektera dem.
Ingenting var omöjligt för Wallenberg. Under de upprörda dagarna hotade man honom i anonyma brev med döden, man kastade sten på hans bil, man försökte på alla sätt göra det omöjligt för honom att besöka sina skyddslingar: beväpnade gangsters skickades att förfölja honom, men inget förmådde honom att ge efter.
»Ingen härifrån så länge jag lever.»
En gång fick legationssekreterare Wallenberg rapport om att de ungerska militärmyndigheterna ville hämta till arbetstjänst några av svenskhuseris invånare. Han begav sig genast till staben, men de långvariga underhandlingarna tycktes resultatlösa.
svenska:
Stadens kommendant yttrade: »Om inte edra skyddslingar anmäler sig, då kommer de att betraktas som desertörer och genast hängas.»
Wallenberg måste återvända till de »svenska kvarteren» utan att ha kunnat uträtta något. Där möttes han av budskapet att en patrull redan kommit för att hämta de arbetsföra männen. Wallenberg fattade humör och gjorde sitt folk förebråelser för att de tillåtit någon att tränga in på exterritorialt område. Han fick svaret att patrullen var beväpnad, vilket inte hindrade honom att gå fram till patrullchefen och högt så att det hördes över kvarteret ropa:
— Det här är svenskt område, här har ni inget att göra!
— Jag har order att hämta de arbetsföra männen härifrån, blev svaret.
— Här slipper ingen ut. Försöker ni föra bort någon härifrån, får ni med mig att göra. Så länge jag är levande tas ingen härifrån. Först får ni skjuta mig.
Soldaterna visste inte riktigt vad de skulle göra och avlägsnade sig så småningom. Senare bad kommendanten om ett samtal med Wallenberg, som genast hörsammade hans önskan. En timme varade förhandlingarna, efter en timme återvände Wallenberg med ett papper från kommendanten att de judar som stod under svenskt skydd var befriade från arbetstjänst.
Kapplöpning med deportationståg.
Samma natt fick den svenske legationssekreteraren en ny alarmerande rapport: Elva personer vilka hade svenskt skyddspass hade arresterats av Gestapo och hade, vad värre var, redan kastats in i en järnvägsvagn. Inte en sekund var att förlora. Wallenberg skyndade i sin bil till järnvägsstationen, men tåget med judarna som skulle föras bort hade redan lämnat stationen. Bestämmelseorten var Wien.
I sin bil upptog legationssekreterare Wallenberg jakten på tåget och. hann vid en station nära tyska gränsen i fatt det. Tåget gjorde uppehåll där, den svenske diplomaten lyckades få tag i befälhavaren, och tio minuter senare släpptes hans folk ut ur den plomberade vagnen. De återstående, som ingen kunde rädda livet på, fick i de smutsiga och överfyllda vagnarna fortsätta in på tyskt område.
Källa: Project Runeberg ·
