Sida 438
1946
Per Albin Hansson död —
Statsminister Per Albin Hansson.
Landssorg i folkhemmet. En epok i svensk politik avslutad.
Tidigt på söndagsmorgonen den 6 oktober hissades flaggorna landet runt på halv stång. Sveriges statsminister, excellensen Per Albin Hansson, har gått bort:
Dödsfallet inträffade vid halv 2-tiden på natten till söndagen, då statsministern var på väg hem till sin villa i Ålsten från den svenska regeringskonferensen med de gästande norska kollegerna. Statsministern hade just stigit av spårvagnen vid sin hållplats och segnade ned alldeles vid perrongen. Folk skyndade till, ambulans tillkallades och under väntan på denna bars han till sin villa. Ingen var emellertid hemma och han fördes till S:t Görans sjukhus där tjänstgörande läkaren endast kunde konstatera att döden inträtt.
Excellensen Östen Undén har tillförordnats som regeringschef.
PER ALBIN HANSSON.
Statsminister Per Albin Hanssons bortgång känns helt oberoende av
och med statsledningen. För tjugusex år sedan blev han för första gången mi-
politiska motsättningar som en förlust för det svenska folket. Mer än någon annan politiker har han identifierats både med det socialdemokratiska partiet
432
nister, under fjorton år har han varit regeringens chef. Hans ställning har gjort honom känd, hans värme, hans folkliga gemyt, hans naturliga älsk-
Kung Gustaf bestört.
Kl. halv 10 på söndagsmorgonen fick kung Gustaf budskapet om statsminister Per Albin Hanssons död.
Konungen blev mycket bestört när han av kabinettskammarherren af Klercker fick mottaga underrättelsen.
Majestätet blev så gripen av stundens allvar, att han förblev tyst någon minut. Sedan gav han besked om att utrikesminister Östen Undén skulle tillkallas.
värdhet har gjort honom omtyckt av alla. Han framstod knappast som föregångsman och ledare på samma sätt som Hjalmar Branting och Karl Staaff, men han ingav, kanske mer. än någon annan svensk politiker under senare tid, en känsla av trygghet, balans och bred folklighet.
Hansson har ofta betecknats såsom politiker i ordets begränsade mening, såsom i första rummet taktiker och förmedlare. Denna 'karaktäristik är sannolikt riktig. Hans förmåga att nå uppgörelser inom och utom partiet, att utnyttja eller åtminstone anpassa sig efter konjunkturerna var utomordentlig. Men detta drag i hans person och hans verksamhet var icke dominerande, intet vore oriktigare än att framställa honom som en opportunist utan principer. Hans självständighet, hans mod att ta risker bestyrktes i några avgörande situationer, främst kanske då han — liksom tjugu år tidigare Branting — under striden i försvarsfrågan omkring år 1930 företrädde den positiva riktningen inom sitt parti mot majoriteten av avrustningsivrare. Och det bör ihågkommas att hans strävan till uppgörelser och kompromisser var medveten: han insåg tidigt att demokratins väsen är ömsesidiga eftergifter i värdegemenskapens tecken.
Han blev den förste politiske ledaren i vårt land som utgick ur arbetarklassen och ständigt kände sig som medlem av denna klass. Något teoretiskt stöd eller något teoretiskt mål behövde han icke då han verkade för att förbättra de fattigas villkor för att utjämna ekonomiska och sociala skillnader.
Dagens Nyheter.
Källa: Project Runeberg ·
