Sida 39
Glad Chevalier kom till Stockholm. Vilt tumult vid Centralen.
Han kom precis som Maurice Chevalier skulle komma i senapsgul överrock, hårt åtsnörd om midjan, och med den mjuka, bruna hatten kokett på svaj och med världens mest avväpnande leende välkänt från närbilder och longshots i tio Hollywoodoperetter så visst som en.
Han hälsades också precis som Chevalier skulle hälsas redan på perrongen av en människomassa, som dock hade svårt att ena sig om huruvida den skulle hurra eller ropa:
— Välkommen Maurice!
En hög men knappast klar stämma gick en medelväg och uttryckte spontant och med värme kisens egen hälsning:
— Tjena Mårris!
Sedan blev det tumult. Maurice försvann, hr Branner, som skulle hålla välkomsttalet, försvann för att först förenas med hr Chevalier i trappan, mottagningskommittén försvann.
En förtjusande dam i nertzpäls stod gråtande i trappan utan att någon tog notis om henne, och utan att någon anade att det var Maurices partner, den sköna Nita Raya, som inte hade sin tågbiljett till konduktören vid spärren. Den hade ju Maurice.
Före alla andra kom hon emellertid ut till den väntande bilen — det gick bra utan biljett vid spärren. Maurice kom långt senare. Det blev en våldsam trängsel kring honom inne på perrongen. Den där posterade polisen måtte bestämt ha underskattat hans popularitet.
Chevalier i säkert förvar.
Berömda gäster.
General Evangeline Booth.
Världens gladaste general har intagit Stockholm.
— Första gången jag kom till Sverige var jag mycket, mycket ung, sade general Eva Booth på torsdagskvällen den I juli i Centralens hall, men, fortsatte hon, jag är ännu inte så gammal, och jag hoppas få komma till ert land många gånger än.
Den vitala Frälsningsarméchefen anlände med kvällståget från Oslo och möttes av en trupp officerare med kommendör Larsson i spetsen. Man hade bestämt att mottagandet skulle ske såvitt möjligt i tysthet: generalens svenska soldater hade inte mobiliserats, utan voro samlade var och en på sin kår, och välkomsthälsningen inskränkte sig till ett kort tal av kommendör Larsson.
Trodde man. Men general Evas många begeistrade vänner i Stockholm ville annorlunda och hade kårmötena till trots mött upp nere på Centralen, där man viftade och gjorde honnör och hurrade blygt när generalen kom.
— Så här gör ni alltid i Sverige, sade hon överraskat, ni hälsar mig alltid välkommen på ett sätt som jag inte väntat mig, och för varje gång blir jag bara gladare att se era leende ansikten omkring mig. Det kommer mig att känna att vi är gamla, kära vänner, syskon i en enda stor familj.
1938
Garbo och Stokowski på besök i Sverige.
Greta Garbo och Leopold Stokowski anlände vid Y;7-tiden på torsdagsmorgonen den 5 maj helt oväntat till Trelleborg med färjan från Sassnitz.
I Stokowskis bil fortsatte de över Ystad och Simrishamn norrut. På fredagsmorgonen väntas de hem till Garbos gård Hårby, där filmstjärnans mor och bror ta emot dem.
Garbo ej fru Stokowski, bestämd Hårbydementi.
Greta Garbo är inte fru Stokowski!
Det är hennes bror Sven som energiskt understryker detta faktum, och eftersom man vet hur ytterligt tystlåten han är i allt som rör hans stora berömda syster vågar man nästan anta att detta meddelande till en svensk pressman endast är ett eko från den mest initierade källan.
Under Greta Garbos första dag på Hårby blev han kontakten inte bara mellan den världsberömda filmstjärnan och pressen, utan även mellan Leopold Stokowski och journalisterna. Hr Gustafsson har varit presskommissarie för sin i dubbel mening storasyster många gånger, men man har svårt att erinra sig att han uppfyllt denna sin självåtagna uppgift med så mycken smidighet som under fredagen den 6 maj.
Varken Greta Garbo eller Leopold Stokowski visade sig för press eller fotografer på hela dagen, men de bådo mycket hövligt om ursäkt genom bror Sven.
Leopold Stokowski.
33
Källa: Project Runeberg ·
