Sida 451
1946
en ny diktargeneration.
Stig Dagerman.
Ur ”Ormen”
av Stig Dagerman
Unnan ditt odjur, skriker hon och slår med knutna nävar i hans heta ansikte där ögonen lyser som neonljus. Hon öppnar händerna och griper om hans långa hår och rycker och rycker. Ursinnigt kämpar han för att komma loss. Han sliter sig lös och ställer sig på knä och lyckas hon slingra sig ur greppet och komma på fötter. Sedan slåss de, han som valpar slåss, klumpigt, tungt, utan att såra men envist och han segrar till slut över hennes hets och naglar och bitska tänder.
Hon slår skulderbladet i det hårda golvet. Om han ändå hade lagt mej på sängen, tänker hon besynnerligt matt, besynnerligt avskuren från verkligheten och ser honom som på andra sidan ett skyltfönster knäppa upp. Och synen som hon alltid har vetat ska bli så här fyller henne med äckel och fasa men hon är så matt efter det utståndna nederlaget atthon när han kommer över henne bara orkar viska: Ta av dej förkläde åtminstone.
Och han sliter det av sej så banden brister och kastar ut det över golvet. Hon är så avskuren från allting och så beredd att sjunka att han inte ens behöver göra sig besväret att maka hennes ben i sär. Och med slutna ögonlock och hans andedräkt spolande i ögonvråna och hans råa unga kropp tätt tryckt mot sin väntar hon att det skall ske med henne. Att det skall hända snabbt och ha gått över fort.
Gustat Rune Eriks.
Ur ”Hänryckningens tid” av Gustaf Rune Eriks
Nej, jag måste sova nu, jag måste sova. Men det är för jävligt, jag kan inte komma ifrån det, jag skulle ha börjat spurten tidigare, jag kände att jag hade ork kvar när jag gick över mållinjen. Fan också, han vann och det var bara tre meter. Jag var säker på att gå förbi honom, han verkade alldeles väck när vi gick genom sista kurvan. Om jag bara hade börjat spurten 10 meter tidigare så hade han inte haft en tjangs. Det var för jävligt. Och jag räknade med att vinna, jag var säker som fan på det, men det fick man ju inte visa och jag anade att det skulle bli ett hårt lopp,
men Inga såg på mig att jag var säker .
på att vinna. Och jag hade så förbannat svårt att skaka hand med honom efteråt, jag kände mig som om jag ville slå honom på käften, han log så där jävla nedlåtande och radiokillen snackade med honom och bad honom säga några ord och hela tiden tänkte jag på att det skulle vara jag istället och inte en käft brydde sig om mig bara för att han slog distriktsrekordet som jag skulle ha slagit om jag bara börjat spurten 10 meter tidigare, och Inga såg så jävla konstig ut och jag försökte få det till att jag inte brydde mig något vidare om det, men hon begrep väl hur det kändes för mig när en kille som är fan så mycket sämre går och kammar hem loppet bara för att jag var så förbannat självsäker och tog
Gösta Oswald.
Ur ”Preludium”
Frågornas krökta munnar
är virade som årsringar om pannan ännu bestridande livets orimlighet hoppas vi på svar och ficklampor och lyssnarapparaternas tur.
snart är det tid
att pejla tillvarons avsikt med eko-
staven och avkläda den skändliga eller
susar hjärnans tomma korridorer av gåtans hemliga fruktan att en gång slutgiltigt lösas.
Nuets skugga stöder
och förföljer oss i den fallskärmslika flykten mot döden kråkorna har besatt filosofens lutaride torn
att avliva dödsmyten våren klamrar sina jordiga händer om dess strupe och himlen kallnar mot soluppgången inför denna instinktens belägring av läskpapperet (Gösta Oswald: »den andaktsfulle visslaren».)
det lugnt i spurten. Det har alltid varit så med mig, jag har alltid varit så förbannat säker på att vinna och så har det gått åt helvete just när det gällt nånting. När jag stod där på startlinjen kände jag tammefan att jag skulle vinna och så slarvade jag bort det hela bara för att jag började spurten för sent.
445
Källa: Project Runeberg ·
