Sida 567
Kommunikant ...
adjektiv och adverb. Inom vår språkätt förekomma eller antagas vanligen tre grader: positivus, komparativus och superlativus. Positivus är adjektivets grundform. Syntetiska språk uttrycka vanligen komparativus och superlativus genom ändelser lagda till grundformen, t. ex. Sv. bred, bred-are, bred-ast, Lat. altus, alt-ior, alt-issimus, mindre ofta genom prefix, t. ex. R. pre-lubeznoi, högst älskvärd, nai-skareje, snarast. Analytiska språk åter uttrycka graderna genom tillsatta fristående ord (omskrifning), t. ex. Fr. grand, plus grand, le plus grand. De slaviska språken uttrycka komparativus genom ändelse, men superlativus genom omskrifning, prefix eller blotta komparativus. Äfven i språk, som annars komparera med ändelser, kunna somliga ord genom sin form vara obeqväma för dylik komparation och i stället kräfva omskrifning, t. ex. Sv. mera rättskaffens, mera jordisk, mest främmande o. d., liksom å andra sidan äfven analytiska språk kunna framvisa enstaka prof på komparation genom ändelser, t. ex. Fr. meilleur, bättre, extérieur, yttre. I grammatiska läroböcker framställes komparationen som böjning och behandlas i sammanhang med adjektivets böjning i öfrigt (deklination). I vetenskapliga arbeten åter betraktas de olika, genom ändelser bildade, graderna som olika stammar, och deras bildning tillhör "ordbildningsläran". Komparation genom fristående ord hör rätteligen under syntaxen.
Lll.
Komparativ (af Lat. comparare, sammanställa, jämföra). 1. Adj., jämförande, t. ex. komparativ anatomi, komparativ filologi. -- Komparativa bisatser l. komparativsatser, jämförelsesatser, kallas sådana bisatser (subordinerade satser), som innehålla en jämförelse med hufvudsatsen, t. ex. drängen kom fram förr, än jag tänkte; du går lika fort, som han åker; han kom, som (han skulle hafva kommit) om han blifvit skjuten ur en kanon; ju häftigare han blir, dess sämre går det. I komparativa bisatser, hvilka inledas med som om, ligger en konditionalsats innesluten. Bisatsen inledes genom komparativa konjunktioner: än, som, ju, och mot det första svarar som korrelat i hufvudsatsen en komparativ, mot de senare ett determinativ så, lika, dess. Determinativen så, lika kunna flyttas till början af bisatsen, så att såsom, liksom uppträda som konjunktioner, t. ex. han skriker, liksom (om) jag vore döf. När en bisats med som sättes före hufvudsatsen, står determinativet vanligen både i hufvud- och bisats, t. ex. lika (likaså, så) rädd, som jag var då, lika (likaså, så) glad blef jag sedan. En komparativ bisats med än kan icke komma före, men väl inuti hufvudsatsen, t. ex. förr än jag tänkte, kom drängen. En bisats med ju kommer alltid före hufvudsatsen. En hufvudsats och tillhörande komparativ bisats bilda en komparativ satsfogning. Är predikatet till innehållet, om också ej till formen, gemensamt för båda satserna, utelemnas det vanligen i bisatsen, och man får en sammandragen komparativ satsfogning, t. ex. han har minne som en häst (har minne); som en stock (sofver), så sofver karlen; mitt hus är högre än prestens (hus är högt). -- 2. Subst. Se Komparativus.
Lll.
Komparativus, komparativ (af Lat. comparare, sammanställa, jämföra), den andra graden vid komparation eller gradförändring hos adjektiv och adverb. Komparativus uttrycker, att den i adjektivet eller adverbet innehållna bestämningen hos det föremål, den handling, egenskap o. s. v., hvartill bestämningen lägges, är i högre grad närvarande än hos ett annat föremål, en annan handling eller egenskap o. s. v. eller en grupp af andra sådana, hvarmed det eller den förra jämföres, t. ex. detta hus är högre än prostens eller högre än de andra (om hvilka för tillfället kan vara fråga), drängen kör fortare (än t. ex. husbonden). Komparativus bildas -- för så vidt adjektivets eller adverbets betydelse öfver hufvud medgifver komparation -- antingen genom till grundformen (positivus) lagda ändelser eller genom fristående, bredvid ställda ord, t. ex. Lat. alt-ior, högre, af altus, Fr. plus grand, större, af grand. I Sv. fås komparativus genom att till (den oböjda) positivus fogas antingen -are, med samma förändringar i stammen som vid deklination, eller -re, med omljud i stammen (för så vidt han är mottaglig för sådant), t. ex. bred-are, vackr-are, läng-re, stör-re, yng-re, hög-re, af bred, vacker, lång, stor, ung, hög; och de sålunda erhållna formerna äro oböjliga (indeklinabla). Många ord äro emellertid genom sin form oemottagliga för sådan förändring och bilda sin komparativ genom föresatt mera; så adj. på -a, -es, -ens, -isk och ursprungliga participer på -ande, -ende, -ad, -en, t. ex. mera afhållen, mera jordisk; andra låna komparativus från annan rot, t. ex. god: bätt-re, illa: vär-re, liten: mind-re; slutligen finnas i språket komparativer utan någon till form eller betydelse motsvarande positiv, t. ex. ytt-re, öf-re, närm-are, äfven venst-ra, hög-ra. De båda sista grupperna af komparativer upptagas vanligen under öfverskriften oregelbunden komparation. Svenskan använder ogerna komparativus som attribut, utan sätter då vanligen i stället superlativus; man säger t. ex min yngste bror, det högsta huset, äfven om frågan gäller blott två bröder eller hus. Latinet fordrar i sådana fall noga komparativus. Som komparativus uppfattas i Lat. äfven sådana föreställningar som "tämligen hög": altior, "något trång": angustior, och till detta slags komparativ höra i svenskan uttryck sådana som bättre folk, ett äldre fruntimmer, det går undan värre. I alla dessa fall står ingen jämförelse klar för medvetandet, ehuru en sådan visserligen förutsättes. För Fr. (och andra romanska språk) upptages jämte "comparativ de supériorité", d. v. s. den vanliga komparativen, äfven en "comparativ d'infériorité", som uttrycker, att egenskapen hos föremålet o. s. v. finnes i lägre grad än hos andra och bildas med föresatt moins (mindre) liksom den förra med plus (mera).
Komparator l. komparatör (af Lat. comparäre, jämföra), ett instrument, medelst hvilket
Källa: Project Runeberg ·
