Sida 425
Pas de Feuquières ...
1564 ryktbar genom sitt försvar för universitetet i Paris mot jesuiternas anspråk på uteslutande rätt att leda undervisningen i Frankrike. 1585--1603 var han generaladvokat vid kammarrätten (chambre des comptes). Hans förnämsta arbete är Recherches de la France (1560 o. f.). Mycket värdefulla för tidens historia äro hans Lettres (1586). Hans Oeuvres utgåfvos samlade 1773 (dock ej alla) och i urval 1849. -- 2. Étienne Denis P., hertig, fransk statsman, af samma slägt som den föregående, f. 1767, d. 1862, satt häktad under revolutionens värsta skräcktid och ådagalade under de följande politiska skiftningarna en Talleyrands skaplynne, i det han ständigt hyllade segraren, utan att egentligen visa begär att förfölja de besegrade. 1810--14 innehade han den vigtiga befattningen såsom polisprefekt i Paris, understödde derefter, bl. a. såsom justitieminister (Juli--Sept. 1815 samt 1817--18) och utrikesminister (Nov. 1819--Dec. 1821), bourbonernas reaktionära sträfvanden, men bekämpade Villèles ytterlighetspolitik och var 1830 genast färdig att sluta sig till huset Orléans. Under hela Ludvig Filips regering var han pärskammarens president, men hans politiska bana afslutades vid kammarens upplösning genom Februarirevolutionen 1848. 1837 upplifvades för hans räkning titeln kansler af Frankrike. 1842 invaldes han i Franska akademien (han hade ett visst anseende såsom politisk vältalare), och 1844 upphöjdes han till hertig. Han sammanfattade 15 band ännu otryckta memoarer. Efter hans död öfvergick hertigtiteln till hans adoptivson, Gaston d'Audiffret-Pasquier.
Pasquino, namn på en i hög grad stympad antik marmorgrupp, som är uppställd i Rom vid hörnet af Palazzo Braschi och antages föreställa Menelaos med Patroklos' lik. Midt emot P. hade under århundraden statyn Marforio (se d. o.) sin plats. Benämningen P. härrör från en skräddare (eller skoflickare), som bar detta namn och lefde i Rom i början af 1500-talet. Han var derstädes känd för sina bitande infall, riktade mot tidsförhållandena och de andliges lefverne, hvarför man ock efter hans död uppkallade efter honom den ifrågavarande bildstoden, på hvilken det hade blifvit en plägsed att fastsätta epigram och andra småsatirer till svar på dem, som uppslogos på Marforio. Infallen voro vanligen skrifna i versform, ofta på latin, någon gång på grekiska, och bildade ett slags dialoger. Sedan 1510 utgåfvos flere saml. af sådana under titeln »Pasquillus». Jfr Mary-Lafon: »Pasquin et Marforio» (1861) och R. Giovagnoli: »Pasquino och Marforio» (öfvers. 1877).
Pasqvill. Se Paskill.
Pass (Fr. je passé), spelt., jag har intet bud att göra.
Pass (af Lat. passus, steg). 1. En jämförelsevis smal genomgång genom en för öfrigt otillgänglig trakt, såsom berg, kärr, vatten e. d., särskildt då denna otillgängliga trakt icke utan lång omväg kan kringgås. Jfr Defilé. -- 2. En poliskonstapels patrulleringslinie. -- 3. Byggnadsk. Se Näsa, sp. 26.
Pass (Fr. passeport, af passer, passera, och port i betyd. genomfart), af vederbörlig myndighet utfärdad legitimationsurkund för resande. I Sverige var likasom i andra land i äldre tider enligt regeln hvar och en, som ville företaga resa till utlandet eller inrikes utom den trakt, der han var allmänt känd, skyldig att vara försedd med vederbörligt respass, som vid anfordran skulle uppvisas. Sådant pass fordrades ock af utländirig, som ville i riket inkomma. Redan under Gustaf Vasas tid föreskrefs sålunda (art. 30 Maj 1555, § 9), att hvarje köpman skulle hafva hos sig »vägabref eller passebordh» från den stad, der han bodde. Mera verksamt blef passtvånget, då förbud utfärdades att lemna skjutshästar åt resande, som saknade pass (patent af d. 20 Okt. 1603), och det påbjöds, att den som reste till eller från Sverige, alltid skulle vara försedd med pass (patent af d. 16 Mars 1606 och 28 Jan. 1638). Detta passtvång bibehölls och genomfördes ytterligare under 1600- och 1700-talen (påbud af d. 27 Febr. 1718; publ. af d. 20 Juli 1739; k. förordn. af d. 18 Febr. 1768 m. fl.) samt förnyades i de författningar, som med afseende dera utfärdades i början af vårt århundrade, nämligen k. förordn. af d. 19 Febr. 1811, påbudet af d. 14 Aug. 1812 och k. kung. af d. 18 Maj 1824. Först genom k. förordn. af d. 21 Sept. 1860 upphäfdes helt och hållet det gamla passtvånget för resande, hvilka ankomma till riket eller färdas inrikes orter emellan, samt förbuden mot resor ur riket utan pass (k. skr. af d. 9 Febr. 1872). Sedan de äldre bestämmelserna om »lösdrifvare» upphäfts genom lag af d. 12 Juni 1885, behöfva nu endast de, som efter den ådömda tidens slut från straffarbetsfängelse eller tvångsarbetsanstalt frigifvas för att begifva sig till hemorten eller annan ort, som pröfvas lämplig, vara med pass försedda. Men om man också numera icke behöfver pass för att kunna resa från Sverige, kan det dock vara nyttigt eller t. o. m. nödvändigt för den, som reser utrikes (t. ex. till Ryssland och vissa orter i Tyskland), att vara med sådant försedd. Sådana pass kunna erhållas af utrikesdepartementet, beskickningarna och konsulaten samt af K. M:ts befallningshafvande. Jfr Algeriskt pass, Nationalitetshandlingar och Sundhetspass. K. H. B.
Passa. Se Påsk.
Passabel (Fr. passable), som kan få passera, som någorlunda går an, dräglig, hjelplig, antaglig.
Passacaglia [-ka'lja], Ital., Fr. passacaille [-ka'j], gammal spansk eller italiensk dans, som ännu i förra årh. dansades i Frankrike. Såsom utgörande en del af större instrumentalkompositioner (»sviter») är passacaillen alldeles lik chaconnen, står liksom denna i trippeltakt och gravitetiskt tempo samt är försedd med »basso ostinato». Littré härleder ordet passacaille från Sp. pasar, gå, och calle, gata, hvadan det ursprungligen skulle betyda en gatstrykarevisa. A. L.
Passad. 1. Se Passadvindar. -- 2. (Fr. passade). Se Fäktkonst, sp. 560.
Källa: Project Runeberg ·
