Sida 677
Pittakos ...
saliga (beati). Då beslöts också sammankallandet af ett allmänt kyrkomöte. Tillika förklarade påfven i en skrifvelse till konciliet, att hela den katolska verlden borde genom en röstning uttala sig för nödvändigheten att påfven återfick sin verldsliga makt. Den italienska »nationaljuntan» svarade på denna förklaring med en proklamation, innehållande, att tiden nu vore inne för Roms befrielse från prestväldet och förverkligandet af »Italiens enhet». Friskarorna samlade sig under fanorna, och Garibaldi lemnade sitt fängelse på Caprera. I enlighet med Septemberkonventionen gjorde den italienska regeringen i början motstånd mot de frivillige, men intog sedan en passiv hållning. Då kom hjelpen ännu en gång från Frankrike. Fransmännen vunno segern vid Mentana i Nov. 1867 och besatte Rom, der sedan en afdelning franska trupper qvarstannade till den helige faderns försvar. Det 1867 beslutade »allmänna kyrkomötet» hölls 1869--70, det s. k. vatikankonciliet (se d. o), der bl. a. och framförallt dogmen om påfvens ofelbarhet antogs och proklamerades (se Ofelbarhet). Samma år detta skedde utbröt fransk-tyska kriget. De franska trupperna lemnade derför Rom, och italienska Regeringens trupper intogo påfvestaden samt gjorde den till det enade Italiens hufvudstad. Den »ofelbare» påfvens verldsliga makt blef nu inskränkt till Vatikanen, der påfven ända till sin död spelade rollen af »fången i Vatikanen». Den 1 Nov. 1870 uttalade påfven stora bannet öfver Roms eröfrare, och d. 8 Dec. utnämnde han den helige Josef till hela kyrkans skyddspatron. Den honom af italienska regeringen erbjudna civillistan på 3 1/4 mill. lire afvisade han, men fick ersättning i en mångdubbelt större Peterspenning från hela den katolska kristenheten. Att ofelbarhetsdogmen var ett kyrkligt misstag fick P. erfara på många sätt (se Gammalkatoliker). Sedan dess proklamerande förflöto de 8 sista åren af hans pontifikat under stridigheter och underhandlingar med verldsliga makter (se Kulturkamp), stridigheter med ofelbarhetsdogmens fiender, boannlysningsbullors, protesters och förordningars utfärdande, firandet af jubileer, bland hvilka hans tjugufemårsjubileum såsom påfve d. 16 Juni 1871 och hans femtioårsjubileum såsom biskop 1877. Han öfverlefde både sin statssekreterare, kardinal Antonelli (död d. 6 Nov. 1876), och sin värste fiende, Viktor Emanuel (död d. 9 Jan. 1878), och afled d. 7 Febr. 1878. Utan lärdom, framstående begåfning och viljestyrka, men med personlig fromhet, ända till bigotteri, och renhet i seder blef P. genom omständigheterna en af de märkvärdigaste påfvar. J. P.
Piusföreningar (T. Pius-vereine) kallas efter påfven Pius IX de katolska folkföreningar, som andliga och verldsliga bildade i Tyskland under revolutionsåret 1848 för att arbeta på genomförandet af den katolska kyrkans fullständiga frihet och sjelfständighet. Den första föreningen bildades i Mainz i Mars månad och räknade omkr. 500 medlemmar, hvarefter hastigt efter denna förebild dylika föreningar uppstodo i en mängd sydtyska och österrikiska städer. För att genom sammanhållning blifva starkare slöto sig dessa föreningar redan s. å. i Okt. på den första »generalförsamlingen» i Mainz tillsammans till en stor centralförening, kallad »Katolischer verein Deutschlands». Ultramontana politici begagnade sig skickligt af Piusföreningarna, hvilka fingo ett slags kyrkligt erkännande på biskopskongressen i Würzbiirg i Nov. 1848 samt påflig sanktion i Febr. 1849. Med anslutning till dessa föreningar bildade grefve Josef von Stolberg en »Bonifacius-verein» till understödjande af hjelpbehöfvande katolska församlingar i de protestantiska landen, hvarefter en mängd föreningar för den inre missionen med olika specialuppgifter bildades, alla dock med hufvuduppgiften att befordra Pius-föreningarnas ändamål. Bland dem finnas icke blott studentföreningar, utan äfven gymnasistföreningar. En gång om året eller med några års uppehåll hålla Pius-föreningarna generalförsamlingar i olika tyska städer. Arbetande för kyrkans befästande och höjande, hafva dessa föreningar dock gjort till regel att icke direkt angripa, utan endast försvara sig mot sina motståndare. J. P.
Pius-orden, stiftad af påfven Pius IX d. 17 Juni 1847, kan bortgifvas äfven åt icke kristna och har 3 grader: riddare af första klassen (medför ärftligt adelskap), riddare af andra klassen (medför personligt adelskap) samt vanliga innehafvare. Ordenstecknet är en gyllene stjerna, som är delad af åtta blått emaljerade strålar och i midten bär en hvit sköld med namnet Pius IX, omgifven af den latinska inskriften Virtuti et merito (åt dugligheten och förtjensten). Ordensbandet är blått, med dubbel purpurrand.
Pivot [pivå'], Fr., tapp eller metallstift, hvarpå någonting kan fritt vridas omkring.
Pix, Lat., beck, tjära.
Pixis, Theodor, tysk målare och illustratör, f. 1831, studerade först juridik i München och egnade sig ej förr än 1852 åt konsten, såsom lärjunge i akademien under Kaulbach, samt studerade sedan ett par år i Italien. Han började med historiska framställningar ur Gudrunlied och målade flere af freskerna i Münchens nationalmuseum (1860--62), men företog sig derefter att illustrera tyska folkvisor och att med teckningar och taflor skildra R. Wagners operor. En tid sysselsatte han sig sedan med att illustrera skalder, såsom Milton (»Förlorade paradiset») och Schiller. Under senare åren har han utfört genrebilder, som blifvit omtyckta (Moltke i Schwarzwald, Före och efter balen, Scen ur vandrande skådespelares lif m. fl.).
Pi y Margall, Francisco, spansk politiker, f. 1820, till yrket advokat, invaldes efter Isabellas fall (1868) i cortes (riksdagen), der han genast tog plats bland den republikanska minoriteten. Det var på hans initiativ, som republiken utropades i Febr. 1873. Han öfvertog då förvaltningen af inrikesärendena, men när den konstituerande församlingen sammankom och d. 8 Juni s. å. proklamerade federativrepubliken, valdes han till ministerpresident. Endast med största svårighet
Källa: Project Runeberg ·
