Sida 679
Pizarro ...
hos menniskan och de flesta däggdjur (se Placentalia) förenar ägget (fostret) med uterus (modern) och förmedlar det förras näring från den senare. Då ett befruktadt ägg från ovariet inkommer i den till dess mottagande förberedda lifmodern, omslutes det snart af hinnor (deciduae), utväxta från det ställe af uterusvaggen, mot hvilket ägget lägger sig. Nu uppstår å båda sidor en stark produktiv verksamhet. Äggets ursprungligen släta hölje (chorion) utvecklar hastigt på sin yta en mängd vårtlika utväxter (fransar, villi), hvilka synnerligen på den mot uterusvaggen vettande delen tilltaga i storlek och rikt förgrenas. Samtidigt ökas äfven proportionelt massan af motsvarande uterusvägg med deciduabeläggning, och dessa delar skjuta in mellan hvarandra, tills det hela hos menniskan bildar en i midten 2--3 cm. tjock, mot kanterna tunnare, svampig kaka (»moderkakan»), af ända till 20 cm. diameter. Svampens hufvudmassa är blodkärl, på hvardera sidan utvecklade i olika riktning. På båda hållen utväxa de till mångdubblad storlek. Men då de i chorionvilli småningom uppkommande embryonala kärlen utväxa i tallösa slingor af fina kapillärer, omgifna af tutformiga, grenade, tunna bindväfshylsor, ombildas de i uterus (decidua) förut befintliga regelbundet trinda småkarlen till stora tunnväggiga hålor (sinus). I dessa sticka nu villi in, i det de skjuta väggarna för sig; och man kan säga, att de sålunda komma att ligga badande i deciduahålornas blod. Detta förhållande är af stor betydelse. I fransarnas kärl cirkulerar nämligen i oafbruten ström fost-rets genom nafvelsträngskärlen till- och afflytande blod. Medelst difiusion genom de tunna mellanväggarna i placenta-sinus upptager det näringsämnen från och afgifver det förstöringsprodukter till det i dessa likaledes ständigt ombytta moderblodet. Der finnes således ett materielt samband mellan foster och moder, dock utan att den enas blod i substans öfvergår i den andras; der äro källan för fostrets näring och en vigtig utväg för dess blods reningsprocess. Vid födelsen (partus) ändras förhållandet; sambandet upphäfves med ens, i det att, då fostret afgått, den numera obehöfliga placentan aflossas och uttömmes. Dervid uppstår ur de slitna kärlen en större eller mindre blödning, hvilken dock i regeln sjelfmant tämligen snart hämmas genom den tömda lifmoderns sammandragningar. Jfr Lifmoder. -- 2. Bot., fröfäste (se d. o.). G. v. D.
Placentalia, däggdjur med moderkaka, utgöra den förra underklassen bland däggdjuren och äro högre utvecklade än de moderkaka saknande (Implacentalia; se d. o.) inom denna klass. Fostret är förenadt med moderdjuret medelst en moderkaka (placenta; se d. o.) och hemtar genom densamma sin näring ur moderdjurets kropp. Ungarna komma till verlden i ett vida mera utveckladt tillstånd än hos de flesta implacentalierna. Stora hjernan är mera utvecklad än hos dessa, lemnar aldrig mellanhjernan blottad och har alltid sina båda hemisferer förenade medelst en väl utvecklad hjernvalk. Lilla hjernans sidodelar äro större och mellersta delen mindre än hos implacentalierna. Pungben finnas aldrig, och spenarna äro blottade. Till denna underklass höra de allra flesta bland däggdjuren, nämligen icke färre än 17 bland de 19 ordningar, i hvilka H. Milne Edwards och W. Lilljeborg för ej länge sedan indelat dem. De äro: tvåhändta (Bimana), fyrhändta (Quadrumana), fladdermöss (Chiroptera), insektätare (Insectivora), gnagare (Glires), rofdjur (Ferae), själdjur (Pinnipedia), snabeldjur (Proboscidea), platthofvar (Lamnunguia), hofdjur (Perissodactyla), svindjur (Belluae), kameldjur (Tylopoda), dvärgmyskdjur (Traguli), boskapsdjur (Pecora), tandfattiga (Bruta), sirendjur (Sirenia) och hvaldjur (Cete). C. R. S.
Placentia. 1. Se Piacenza. -- 2. [Eng. utt. plässe'nsjiä] Hamn på vestra kusten af halfön Avalon på Newfoundland, genom telegrafkabel förenad med franska ön S:t Pierre. P. var förr hufvudort för de franska nybyggena på ön.
Placera (Fr. placer), sätta, ställa, lägga, förlägga på en viss plats; anvisa plats; anbringa; insätta (pengar) mot ränta eller i ett företag; skaffa tjenstebefattning eller bergning åt någon.
Placet (Lat., »det behagar»), ett af regeringen gifvet godkännande. -- Placet l. placetum regium (»kunglig stadfästelse»), den verldsliga styrelsens stadfästelse eller gillande af en kyrklig förordning, är i de katolska landen en af de s. k. jura circa sacra (se Jura). Det af Gregorius VII grundlagda papalsystemet ville icke tillerkänna den verldsliga öfverheten någon sådan rättighet, hvilken för den katolska högkyrkligheten naturligtvis alltid är ett oting. Redan under medeltiden utöfvades likväl denna rättighet, t. ex. i Nederländerna, Spanien och Frankrike. Genom reformationens inflytelse på åskådningen äfven i de katolska landen gjorde sig rättigheten till placet alltmera gällande, ehuru under ständig strid med romerska kurian, hvilken på vatikankonciliet 1870 frånkände staterna en dylik rätt. Flere stater hafva sjelfmant afstått från densamma eller modifierat den, emedan numera några svårare öfvergrepp från kyrkans sida ej äro att befara. Så är t. ex. förhållandet med Preussen, Österrike, Baden och Würtemberg, under det att t. ex. Frankrike har bibehållit det gamla bruket. J. P.
Placidia, dotter af Theodosius den store och hans andra maka, Galla, blef tillfångatagen af vestgoterna och sedermera, år 414 e. Kr., förmäld med deras konung Ataulf. Någon tid efter dennes mord (415) blef hon utvexlad och sedan af sin broder Honorius gifven till äkta åt hans tappre general Constantius, hvilken till belöning för sina tjenster upphöjdes till medregent. Constantius blef dock ej länge vid lif, och Placidia begaf sig derefter till Konstantinopel, men återkom 425 till Ravenna, för att styra Vestromerska riket under sin och Constantius' son kejsar Valentinianus III:s minderårighet. Äfven sedan sonen blifvit myndig, bibehöll hans kraftfulla och hersklystna moder det afgörande inflytandet på regeringsärendena till sin död (450). R. Tdh.
Källa: Project Runeberg ·
