Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat

1547 och tillhörde en framstående adlig slägt. 1570 anställdes han såsom advokat vid holländska rådet i Haag, var efter utbrottet af frihetskriget mot Spanien (1572), i hvilket han två gånger deltog såsom frivillig, en tid verksam i Delft såsom jurist. Af Rotterdams styrelse 1577 utnämnd till råd och »pensionaris», började hän lägga hand vid regeringsärenden och gjorde sitt inträde i prov. Hollands ständer. Han fick en plats i denna representations verkställande utskott och tog så att säga genast från början på ett högst inflytelserikt sätt del i de vigtiga förhandlingar och åtgärder, genom hvilka den nederländska unionen och motståndet mot Spanien organiserades. Han var vän af en stark regeringsmyndighet och räknades för ett af Vilhelms af Oranien säkraste stöd i prov. Holland, men han var framförallt holländare och sökte alltid förekomma, att Hollands sjelfständighet och intressen i någon mån inskränktes genom föreningen med de öfriga nederländska provinserna. Denna politik blef på samma gång orsaken till hans styrka och hans fall. För att efter Vilhelms död skaffa sig någon hjelp och en härförare ställde sig nederländarna genom traktaten med England i Westminster 1585 under ledning af en med ganska stor myndighet beklädd engelsk »generalguvernör», Leicester. O. hade varit en af ledarna vid beskickningen, men å andra sidan skyndade han s. å. att genomdrifva prins Morits' af Oranien val till ståthållare, generalkapten och amiral af Holland och Zeeland för att undgå faran af att styrelsen af dessa provinser öfverlemnades åt en af Leicester utsedd person. När derpå Leicester började bekämpa Hollands intressen, särskildt dess handelsintressen, samt för att vinna sitt mål kastade sig i armarna på det strängt kalvinistiska partiet, som måttade ett hugg mot den provinciella sjelfständigheten genom sin fordran på den kalvinska lärans uteslutande herravälde såsom unionens första lag, då ställde O. sig i spetsen för motståndarna till sådana anspråk (»libertinerna»). Holländska ständerna valde honom 1586 till »advokat af Holland» och »raadpensionaris». Såsom sådan ledde han bl. a. ständernas öfverläggningar, var ständig medlem af deras verkställande utskott och deras ständige representant i generalstaterna. När dertill lägges, att ståthållaren Morits länge i allt följde O:s fingervisningar, framstod denne således såsom Hollands egentlige styresman och derigenom faktiskt, för såvidt som Holland var den mäktigaste af unionens stater, såsom hela Nederländernas. Och Holland var den mäktigaste. Det beröfvade 1587 Leicester hans myndighet inom provinsen och förföljde hänsynslöst sina fiender. Kalvinisterna böjde sig. England misstänktes nämligen för att luta åt fred med Spanien, men de ville kriget. Ett krig utan Hollands stöd gaf dock ingen utsigt till framgång. Men nu var O. just representanten för en fortsatt kamp. Derför fogade sig kalvinisterna i att besegras. Sedan vidare Leicester lemnat Nederländerna, stod O. 1588 såsom ledare af unionens öde. Det förelåg honom den ofantliga uppgiften att hålla fristaten uppe, söndersliten som den var af partistriden, i saknad af trupper och hotad på alla håll. Men han egde också en kraft och arbetsförmåga af sällsynt slag. Han tog om hand arméns organisation, förvaltning och förplägning och bidrog sålunda att skapa den förträffliga här, med hvilken Morits på 1590-talet vann sina segrar. Tjugufem gånger uppträdde han såsom ständernas kommissarie i fåltlägret. Han sökte stärka sammanhållningen emellan provinserna, bl. a. då han genomdref Morits' val till ståthållare äfven i Utrecht och Overijssel (1590) samt Gelderland (1591). Utrikespolitiken blef likväl det vigtigaste fältet för hans verksamhet, och det har sagts, att O:s »historia är identisk med den nederländska politikens». För den holländska handelns främjande och lyftning till en verldsmakt inlade han utomordentliga förtjenster. Höjden af makt och ära nådde O. genom afslutandet af det för republiken hedersamma stilleståndet med Spanien 1609: öfverallt erkändes, att den imponerande ställning republiken då intog i Europa var O:s verk. Den tid, som derefter följde, gaf visserligen O. tillfällen till nya segrar på diplomatiens fält, men beredde honom också bekymren af en hetsig kamp med inhemska motståndare, som blefvo allt öfverlägsnare med hvart år. De kyrkliga stridigheterna blossade i början på 1600-talet åter upp i den hela statens välfärd hotande dogmatiska fejden emellan arminianerna (remonstranterna) och de stränge kalvinisterna. Vänner af den provinsiella autonomien och styrelsens rätt till uppsigt öfver kyrkan, undertryckte O. och Hollands ständer, med vapenmakt der så fordrades, kalvinisternas försök att rubba den bestående ordningen. Men kalvinisterna vunno terräng, och med dem förenade sig motståndarna till Hollands öfvervigt och O:s personliga fiender. Hans långvariga besittning af makten, hans sjelfrådighet, högdragenhet och nepotism skaffade honom ovänner i mängd. Dertill kom den bland folket utbredda tron, att spanskt guld förmått honom sluta stilleståndet, en visserligen falsk förmodan, men som lätt fick fart, emedan han, fikande efter att öka sin kolossala förmögenhet, lät främmande makter betala sina tjenster. I den rika smädeskriftsliteratur, som partikampen alstrade, utmålades O. såsom fosterlandsförrädare samt fiende till huset Oranien och dess politik. Kring den kalvinistiske Morits, som efter freden kände sig tillbakasatt, men länge iakttog neutralitet i striden, samlade sig O:s och holländska styrelsepartiets motståndare inom och utom Holland. Långt ifrån att böja sig för stormen, ökade Hollands ständer dess styrka genom den s. k. »skarpa resolutionen» af d. 4 Aug. 1617, som bl. a. dref Morits till öppen brytning genom att påkalla hans medverkan för åtgärder, som stredo både emot hans religiösa åsigter och hans anseende såsom ståthållare. Emellertid vann det anti-holländska partiet majoritet inom generalstaterna och röstade för en nationalsynod till kyrkofrågans ordnande. Men O. betraktade en sådan såsom en fara för den provinsiella sjelfbestämningsrätten. Å holländska ständernas vägnar höll han d. 28 Juni 1618 inför