Sida 776
Krigsartiklar ...
Krigsformering. Se Krigsfot.
Krigsfot kallas det tillstånd, i hvilket ett lands stridskrafter eller en del af desamma befinna sig, då de äro redo att uppträda i krig. Alla trupper äro härvid uppbragta till krigsstyrka samt försedda med förvaltningspersonal, träng och andra erforderliga anstalter. De äro indelade uteslutande för krigets fordringar samt aflönas och underhållas vanligen i enlighet med de särskildt fastställda fältstaterna. Äfven depot- och besättnings-trupper äro vanligen bildade, och åtskilliga fästningar äro stundom försatta i fullt försvarbart skick. Understundom särskiljer man förutom den vanliga krigsfoten äfven en förstärkt krigsfot, då landets alla stridsmedel äro anlitade. Den indelning och sammansättning, som en armé och dess underafdelningar skola innehafva på krigsfot, kallas deras krigsformering. C. O. N.
Krigsfånge. Se Krig, sp. 1536.
Krigsförfattning. Se Härordning.
Krigsförklaring kallas den handling, genom hvilken en stats regering uttrycker sin afsigt att bekriga en annan stat. Se Krig, sp. 1538, 1539.
Krigsgud och krigsgudinna kallas vanligen de gudomligheter, som de hedniska folken anropade, då de skulle draga i krig, som beskyddade dem under detsamma, och åt hvilka de ofta anslogo en del af det tagna bytet. Icke sällan hade samma folk flere krigiska gudomligheter. Så tillbådo grekerna Ares och Pallas Athene, romarna Mars, Minerva, Bellona, Janus och Victoria jämte några underordnade gudomligheter. Araberna tillbådo sin krigsgud under formen af en svart sten på gyllene underlag vid Petra i Arabien. Skyterna och gallerna framställde honom såsom en svärdsklinga. Tor med hammaren, hvilken återvände i hans hand, så snart han kastat honom, var germanernas och de nordiska folkens sinnebild af kriget, om än äfven andra, såsom Ty, Vale och Valkyriorna, hade sina uppgifter att fylla. C. O. N.
Krigsgärd kallas hvarje rekvisition i penningar, lifsmedel, persedlar o. a., som inkräktaren ålägger en i besittning tagen landsdel. I afseende på gärder i penningar se Kontribution. Gärder kunna endast åläggas af högste befälhafvaren eller af befälhafvaren för en från hufvudstyrkan utsänd afdelning, då denne fått tillstånd dertill, eller då andra medel att underhålla truppen saknas. Så vida gärden icke utgår såsom straff för begångna förbrytelser mot de af vederbörande befälhafvare anbefallda förhållningsregler, bör qvitto på de mottagna varorna alltid lemnas, så vida icke betalning sker. Frågan om ersättning afgöres i sammanhang in ed fredsslutet. -- Enl. Regeringsformen (§ 74) eger konungen inom landet under krig fordra gärd i form af sammanskott af födande varor, som kan blifva erforderligt till krigsfolks underhållande under tåg eller marsch uti en landsort, när de särskilda orter, der tåget sker, icke förmå förse trupperna med nödigt uppehälle. Denna gärd skall dock genast betalas de levererande med penningar af statsmedlen efter de fastställda markegångsprisen och med förhöjning deri till hälften af deras belopp. Trupper, som
blifvit förlagda å någon ort eller nyttjas under krigsrörelser, ega icke fordra sådan gärd. C. O. N.
Krigshistoria kallas den särskilda gren af den historiska vetenskapen, som sysselsätter sig med förgångna tiders krig och fälttåg, vare sig att dessa framställas endast såsom historiska tilldragelser, eller att man genom skärskådandet af alla orsaker till de timade händelserna och af de olika möjligheter, till hvilka dessa orsaker kunnat gifva upphof, söker hemta lärdomar i afseende på krigföringskonsten (strategien) eller på truppernas användande på eller utom slagfältet. -- I forntiden var krig folkens vanligaste sysselsättning, till följd hvaraf all historia ända från Homeros' "Iliad" och Herodotos' "Nio historiska böcker" då var krigshistoria, äfven om författarna icke, såsom grekerna Thukydides (d. omkr. 400 f. Kr.), i sin "Historia om det peloponnesiska kriget", Xenofon (d. omkr. 354 f. Kr.), i "Anabasis" och "Hellenika", och Arrianos (d. i 2:dra årh. e. Kr.), i sin "Anabasis", samt romaren Julius Caesar (d. 44 f. Kr.), i sina "Kommentarer om galliska kriget", fäste sig uteslutande vid krigshändelserna. Medeltidens krönikor, skrifna utan den ringaste kritik, lemna ett ganska svårhandterligt material för den krigshistoriska forskningen. Nyare tidens tre första århundraden sysselsatte sig hufvudsakligen med forntidens krigshistoria, hvilken försågs med "kommentarer" i oändlighet, hvaraf nyttan dock blef ganska tvifvelaktigt. Det var först 19:de årh. förbehållet att på ett granskande och lärorikt sätt behandla krigshistorien efter mönstret af sådana klassiske militärskriftställare som schweizaren H. Jomini (d. 1869) och tysken K. von Clausewitz (d. 1831). Under den senaste tiden hafva preussiska och österrikiska generalstabernas krigshistoriska afdelningar lemnat värdefulla bidrag hvar till sitt lands krigshistoria (krigen 1866 och 1870--71, Österrikes krig 1859 och 1866 samt prins Eugènes fälttåg). -- Den svenska krigshistorien har ända till våra dagar blifvit ganska litet bearbetad. Om man frånser de tyske författarna B. Ph. von Chemnitz (d. 1678) och E. von Pufendorf (d. 1689), hvilkas arbeten dock mera tillhöra den allmänna historien än krigshistorien, har egentligen endast J. Mankell (f. 1828) bearbetat den svenska krigshistorien i allmänhet, i "Berättelser om svenska krigshistoriens märkvärdigaste fältslag" (1857--59), hvilken skildring dock endast omfattar tiden 1630--77, samt "Finska arméns och Finlands krigshistoria" (1870). Enskilda krig och krigsperioder äro särskildt skildrade. Så t. ex. har G. Fr. Westling skildrat "Det nordiska sjuårskrigets historia" ("Hist. bibliot.", 6:te och 7:de d., 1879--80), G. Nordberg (d. 1744) i "Konung Carl XII:s historia" (1740) gifvit en öfversigt af samme konungs krig. Oscar Fredrik (num. konung Oskar II) har lemnat "Några bidrag till Sveriges krigshistoria åren 1711, 1712 och 1713" (Vitt. hist. o. ant. akad:s handl. 22:dra, 24:de och 25:te d. 1861, 1864, 1867). N. A. Tengberg (d. 1870) har lemnat "Bidrag till historien om Sveriges krig med Ryssland åren 1741--43" (1857, 1860), G. von
Källa: Project Runeberg ·
