Sida 244
Otterån ...
till det gamla Tyska rikets upplösning fortfor den romerska kejsarevärdigheten att tilldelas Tysklands konungar. Rikets inre styrelse skötte O. med biträde af de af honom tillsatte biskoparna, ett exempel, som följdes af hans närmaste efterträdare. Mot detta regeringssystem svarade metoden att genom anläggning af biskopsstift (Magdeburg m. fl.) vidmakthålla eröfringarna på vendernas område. Äfven i Danmark skänkte O. sitt stöd åt kristendomen, stadfäste d. 26 Juni 965 inrättningen af de tre äldsta biskopsstiften på Jylland och gaf dem åtskilliga privilegier. O. afled i Memleben d. 7 Maj 973. Redan samtida hedrade honom med namnet »den store», och sjelf bemödade han sig om att i allt efterlikna Karl den store. -- 2. O. II, f. 955, den föregåendes och Adelheids son, kröntes redan under faderns lifstid, d. 26 Maj 961, till tysk konung och, d. 25 Dec. 967, till romersk kejsare samt öfvertog efter faderns död, 973, styrelsen. Straxt i början af sin regering råkade han i strid med sin kusin hertig Henrik af Bajern och de med denne förbundne biskopen af Freising samt hertigarna Boleslav af Böhmen och Mjesko af Polen. Striden, som slutade 977, var för O. så mycket svårare, som han samtidigt (974) låg i strid med konung Harald Blåtand i Danmark (O. brände Dannevirke och skall hafva framträngt ända till Limfjorden) och hotades af uppror i Lothringen. Sistnämnda land måste O. 978 med vapenmakt försvara mot Frankrike (se Lothar, fransk konung). Sedan han derpå återställt ordningen i Rom, der Crescentius fördrifvit påfven Benedikt VII, eröfrade han flere af de grekiska besittningarna i södra Italien och angrep de sicilianske sarasenerna, som der nästan utan motstånd utbredde sitt välde. Han tillfogade sarasenerna, Juli 982, ett nederlag nära Cotrone i Kalabrien; men segern vändes genom de kejserliges oförsigtighet i ett förkrossande nederlag, hvarur kejsaren kunde rädda sig endast genom att med sin häst störta sig i hafvet och simmande uppnå ett fartyg. Man beslöt emellertid å riksdagen i Verona, der hans 3-årige son valdes till hans efterträdare, att fortsätta fejden mot sarasenerna, men O. afled före dess förnyade utbrott, i Rom d. 7 Dec. 983. O. var förmäld med den grekiska prinsessan Theofano (död d. 15 Juni 991). -- 3. O. III, den föregåendes och Theofanos son, f. 980, kröntes d. 25 Dec. 983 till tysk konung. Han fick en ytterst omsorgsfull, klassisk uppfostran under ledning af biskop Bernward, och under hans minderårighet fördes styrelsen först af hans moder, sedermera af hans farmoder. 995 blef O. myndig, drog mot Rom, der Crescentius ryckt till sig makten, samt lät efter Johannes XV:s död välja sin frände Brun till påfve (Gregorius V) och kröntes af denne till kejsare d. 21 Maj 996. O. hade knappt lemnat Italien, då Crescentius gjorde sig till herre i Rom, jagade bort Gregorius och tillsatte en annan påfve, Johannes XVI. O. skyndade till Rom, lät afrätta Crescentius (April 998) och återinsätta Gregorius såsom påfve. När denne dog (999), valde O. den ryktbare Gerbert (Sylvester II), som varit hans lärare i grekiska och matematik, till Gregorius' efterträdare. O., som genom sin grekiska börd och sin uppfostran kände sig dragen till Rom, hyste fantastiska drömmar om ett nytt romerskt verldsrike samt tycktes ämna Rom till sitt residens och hela sitt rikes hufvudstad. Han afled i Paterno, nära Viterbo, d. 23 Jan. 1002. -- 4. O. IV, den sachsiske hertigen Henrik Lejonets och Matildas af England son, tillhörde welfernas frejdade ätt och föddes 1174. Han uppfostrades efter sin faders aktsförklaring (1180), efter hvilken tid han kallades O. af Braunschweig, vid sin morbroder Richard Lejonhjertas hof samt växte upp till en djerf och tapper, men lidelsefull och rå soldat. Han deltog i sin morbroders krig mot konung Filip August af Frankrike samt fick för sitt välförhållande grefskapet Poitou och hertigdömet Aqvitanien. Den 12 Juli 1198 valdes han af welfiska partiet till tysk konung, sedan det hohenstaufenska redan d. 5 April s. å. utsett Filip af Schwaben. I den emellan de bägge medtäflarna upplågande striden låg O. under, och 1207 måste han fly till England. Men sedan Otto af Wittelsbach 1208 mördat Filip, erkändes O. allmänt såsom konung och kröntes af påfven Innocentius III d. 4 Okt. 1209 till romersk kejsare. Men då han bröt sina till påfven gifna löften (om investiturrätt m. m.) och ville göra sina kejserliga rättigheter gällande, lyste denne honom i bann (Nov. 1210) samt förklarade (1212) den mördade Filips brorson Fredrik II för Tysklands rätte konung. O. sökte med vapenmakt uppehålla sin ställning, men drog det kortare strået. Hans derigenom skadade anseende sjönk ännu mer, då han 1214 vid Bouvines blef slagen af den franske konungen, som han angripit i förening med sin morbroder engelske konungen Johan utan land. Efter Fredrik II:s kröning i Aachen (1215), drog O. sig tillbaka till sina arfland (Braunschweig). Död på Harzburg d. 19 Maj 1218. O. var förmäld först (sedan 1212) med Beatrix, dotter af hans forne medtäflare Filip af Schwaben, och sedermera med Maria, hertig Henrik IV:s af Brabant dotter.
Otto I (O. Fredrik Ludvig), konung af Grekland, föddes i Salzburg d. 1 Juni 1815. Hans fader, dåv. kronprinsen af Bajern, sedermera (1825) konung Ludvig I, omfattade med varmt deltagande grekernas frihetskamp ända från dess början (1821). Sedan befrielseverket i Grekland fullbordats (1829), men den växande anarkien derstädes framkallat de europeiska makternas beslut att sätta en vesterländsk prins till den nyskapade grekiska statens öfverhufvud, blef O. omsider, d. 7 Maj 1832, utsedd dertill genom ett fördrag i London, hvarefter den grekiska nationalförsamlingen d. 8 Aug. s. å. gaf sitt bifall till valet. O. antog d. 5 Okt. titeln »hellenernas konung» och ankom d. 30 Jan. 1833 till Grekland, ledsagad af ett regentskapsråd, som skötte styrelsen, tills han sjelf d. 1 Juni 1835 öfvertog regeringen. Huru landets öden gestaltade sig under det svaga, ehuru välmenande och rättrådiga, hägnet af denne personligen
Källa: Project Runeberg ·
