Sida 245
Otterån ...
obetydande främling, hvilkens kamarilla af bajerska statsmän (Armansperg, Maurer, Abel m. fl.) såväl efter som före hans eget tillträde till regeringen framkallade svårigheter genom sin vesterländska reformpolitik, se derom Grekland, sp. 1549--51. Sedan O. genom de revolutionära rörelserna i Okt. 1862 tvungits att lemna landet, bosatte han sig i Bamberg och afled derstädes d. 26 Juli 1867, utan att hafva uppgifvit de åt huset Wittelsbach garanterade anspråken på Greklands tron. Sedan 1836 var han förmäld med Amalia af Oldenburg (död d. 20 Maj 1875). Hans äktenskap var barnlöst.
Otto, hertigar och konung af Bajern. -- 1. O. af Nordheim, en handlingskraftig och hänsynslös sachsisk storman, erhöll 1061 af Tysklands regentinna, kejsar Henrik III:s enka, Agnes, hertigdömet Bajern och var de följande åren rival till ärkebiskoparna Anno af Köln och Adalbert af Bremen om inflytandet på riksärendena under den unge Henrik IV. Men 1070 anklagades han för högförräderi och blef, ehuru angifvaren var en mer än tvetydig person, dömd till fredlöshet och förlust af hertigdömet, sedan han vägrat att utan säker lejd infinna sig och underkasta sig gudsdom. Han tog då med en skara trogna sin tillflykt till Thüringerwald. 1071 befriades han från bannet och återfick sina fädernebesittningar, men återfinnes sedermera naturligt nog såsom en af de sachsiske stores ledare i deras strider med Henrik IV. Död 1083. -- 2. O. I, Bajerns förste hertig af det derstädes ännu regerande huset Wittelsbach, föddes omkr. 1120 och efterträdde 1156 sin fader, Otto, såsom bajersk pfalzgrefve. Han visade sig städse som en af kejsar Fredrik I:s trognaste män samt vann stor berömmelse för sin krigiska käckhet och sin klokhet i rådslag. 1180 erhöll han hertigdömet Bajern, sedan kejsar Fredrik förklarat Henrik Lejonet förlustig detsamma. Pfalzgrefskapet öfvergick då till O:s yngre broder, hvilken likaledes hette Otto. O. dog 1183. -- 3. O. I, konung af Bajern, född i München d. 27 April 1848 och yngre son af Maximilian II, blef d. 13 Juni 1886 innehafvare af bajerska kronan efter sin äldre broders, Ludvig II:s, tragiska slut i Starnbergsjön. Såsom varande svagsint kunde han dock icke sjelf öfvertaga rikets styrelse, hvilken sedan d. 10 Juni s. å. föres af farbrodern, prins Luitpold (född d. 12 Mars 1821), såsom regent.
Otto, hertig af Laaland och Estland, son af danske konungen Kristofer II, gjorde efter sin faders och sin äldre broder Eriks död (1332) ett försök att vinna kronan, men blef af grefve Geert af Holstein besegrad på Taphed vid Viborg, d. 7 Okt. 1334, och hölls sedan fången på Segebergs slott till 1341. Hans yngre broder Valdemar blef 1340 konung. Sjelf inträdde O. 1347 i Tyska orden och afsade sig alla anspråk på kronan. Hans senare öden äro okända. Ingemann gifver en mycket utsmyckad skildring af O. i romanen »Prins Otto af Danmark». E. Ebg.
Otto, Ernst Julius, tysk tonsättare, f. 1804, d. 1877, utbildade sig i Leipzig 1822--25 till musiker, var 1830--75 kantor vid Kreuzkirche i Dresden samt derjämte länge musikdirektor vid evangeliska hufvudkyrkan och dirigent för »liedertafeln». Utom festkantater, motetter, visor m. m. skref han flere oratorier (bl. a. Hiob), operor (Das schloss am Rhein m. fl.) och kompositioner till Hofmanns Kinderfesten. Mest berömd blef han genom sina cykler för manskör: Der sängersaal, Soldatenleben o. s. v., hvarjämte han utgaf en samling af egna och andras kompositioner i denna väg under titel »Ernst und scherz». I Sverige är O. mest bekant för sin Barcarole (»Roddare, låt åran hvila»). A. L.
Otto, Karl Vilhelm Fritz, violintillverkare, föddes i Jena d. 4 Nov. 1808. Hans fader, Jakob August O., var en berömd violbyggare, känd äfven såsom författare till ett klassiskt arbete rörande violinen. Likasom fyra andra söner till denne O. egnade sig sonen Fritz åt samma yrke. Efter att hafva arbetat i Holland, Bajern och Petersburg kom han till Stockholm och öppnade der 1835 en violin-instrumentfabrik, som vann stort och berättigadt anseende. Under en följd af år var han tillika anställd såsom instrumentmakare vid de kungl. teatrarna. 1848 blef han associé af Musikaliska akademien. Han förvärfvade en vidsträckt kännedom om gamla instrument, så att han på detta område blef en verklig auktoritet. Död i Stockholm d. 3 Febr. 1884.
Otto, Johann Karl Theodor von, tysk protestantisk teolog, f. 1816 i Jena, blef 1851 professor i kyrkohistoria vid Wiens universitet och 1871 upphöjd i österrikiskt riddarestånd. Som författare har han egentligen riktat den patristiska literaturen. Hans förnämsta arbete är Corpus apologetarum christianorum saeculi secundi (9 bd, 1842--72; 3:dje uppl. fr. 1876). J. P.
Otto (Otto-Peters), Luise, tysk författarinna, f. 1819, har alltsedan sitt första uppträdande oförtrutet arbetat för qvinnans jämnställande i rättigheter med mannen. Denna tendens ger prägeln åt hennes skrifter, hvilka utgöras af sociala och kulturhistoriska romaner (Schloss und fabrik, 1846; Nürnberg, 1859, flere uppl.; Deutsche wunden, 1872, m. fl.), diktsamlingar (Westwärts, 1849, m. fl.) och ett antal resonnerande arbeten (bl. a. Der genius des hauses, 1868; »Husets genius», 1871). Hon utgaf 1849--52 »Frauenzeitung für höhere weibliche interessen» och redigerar sedan 1866 »Neue bahnen», organet för den af henne 1865 stiftade Allgemeiner deutscher frauenverein, hvars ordförande hon är sedan 1875. Hon gifte sig 1858 med skriftställaren A. Peters (d. 1864) och utgaf med honom »Mitteldeutsche volkszeitung».
Otto af Freising, tysk krönikeskrifvare, f. omkr. 1114, biskop i Freising 1137, d. 1158, var son af markgrefven Leopold IV af Österrike och kejsar Henrik IV:s dotter, hertig Fredrik I:s af Schwaben enka, Agnes, samt sålunda halfbroder till konung Konrad III, hvilken han följde på det andra korståget (1147--49), och farbroder till kejsar Fredrik I Barbarossa. O. skref 1143--46 ett historisk-filosofiskt verk De duabus civitatibus (Om de två rikena, näml.
Källa: Project Runeberg ·
