Sida 246
Otterån ...
det jordiska och det himmelska; första kritiska uppl. i »Monum. Germ. hist.», scriptores XX; tysk öfvers. af H. Kohl 1881), ett slags verldshistoria, i hvilken dock författarens egenskap af teolog framträder förherskande, samt året före sin död Gesta Friderici imperatoris (senast utg. af Waitz 1884; tysk öfvers. af Kohl 1883), i hvilket verk han med en oförneklig partiskhet för hohenstauferna skildrar Fredrik I:s historia intill 1156.
Otto af Nordheim. Se Otto, hertigar af Bajern.
Otto af Wittelsbach, tyske konungen Filips af Schwaben mördare, var pfalzgrefve af Bajern och brorson till Bajerns förste hertig af det wittelsbachska huset, Otto I. Han var af naturen en hårdhjertad och hämdlysten man. Den 21 Juni 1208 verkställde han i Bamberg af personliga bevekelsegrunder det dåd, som förvarat hans namn i historien. Han förklarades s. å. på riksdagen i Frankfurt a. M. i akt samt dräptes i Mars 1209 i närheten af Regensburg af riksmarskalken Heinrich af Pappenheim och Kalden. Hans hufvud af höggs och kastades i Donau.
Ottoboni. Se Alexander, påfvar, sp. 401.
Ottokar (Otakar), böhmiska konungar. -- 1. O. I Przemysl, kämpade sedan 1192 med pretendenter om tronen, afsattes 1193 af kejsar Henrik VI, men utträngde 1197 sin medtäflare Henrik af Prag och erhöll af Filip af Schwaben för sin anslutning till denne 1198 konungavärdigheten och nästan fullständigt oberoende. 1203 afsattes han af Filip, emedan han förskjutit sin gemål Adela af Meissen, men blef 1204 åter försonad med denne. Död 1230. -- 2. O. II Pfzemysl, den föregåendes sonson, son af Venceslav I, hvilken han 1253 efterträdde. Han var en mycket begåfvad, krigisk furste, som på allt sätt sökte utvidga sin makt. Redan i sin ungdom drefs han af maktlystnad till en misslyckad uppresning mot sin fader. Då hertigdömet Österrike förlorat sin furste, satte han sig 1251 med vapenmakt i besittning deraf och förmälde sig f. å. vid endast 23 års ålder, för att vinna Steiermark, med den 46-åriga Margareta, syster till den aflidne hertig Fredrik af Österrike, men måste genom hårda strider mot ungrare och bajrare försäkra sig om besittningen af dessa land. Hans korståg i förening med Tyska orden mot de hedniske preussarna 1254--55 och 1267--68 hade blott ringa framgång. 1260 försvarade O. Steiermark mot ungrarna och besegrade dem fullkomligt i slaget vid Kroissenbrunn på Marchfältet. Han hade ock mångfaldiga strider att utkämpa mot sitt lands adel, som, missnöjd öfver konungamaktens utvidgande och borgareståndets gynnande, flere gånger gjorde uppror. Från sin första gemål skilde O. sig och förmälde sig 1261 med den bulgariska prinsessan Kunigunda. Efter hertig Ulriks af Kärnten död 1269 erhöll han genom testamente detta land. Då O. vägrade att hylla den nyvalde tyske konungen Rudolf af Habsburg, förklarade denne O. i riksakt, framryckte med en stark rikshär och nödgade O. 1276 att afträda Österrike, Steiermark, Kärnten, Krain och Eger samt å nyo taga Böhmen och Mähren såsom län af Tyska riket. Under ett nytt krig mot Rudolf förlorade O., förnämligast genom sina baroners förräderi, slag och lif vid Dürnkrut vid March 1278. Genom borgareståndets lyftning till politisk sjelfständighet, grundläggning af nya städer, inkallande af tyska kolonister, böndernas emancipation, förbättringar i rättsväsendet och införande af lämpliga kommunalinrättningar inlade O. stora förtjenster. A. B. B.
Otto Ludvig, »Rhengrefven» (T. Wild- und Rheingraf), protestantisk soldathöfding i 30-åriga kriget, grefve till Salm och herre till Winstingen, föddes d. 13 Okt. 1597. Han gick 1625 i dansk tjenst och kommenderade 1626 reserven i slaget vid Lutter am Barenberge. På hösten 1627 sökte han förgäfves med 7,000 man hålla stånd mot Wallenstein i Holstein och Slesvig, sedan Kristian IV tagit sin tillflykt till öarna. Tillsammans med Bernhard af Weimar, som slutit sig till honom, nödgades O. L. draga sig upp till Jylland, men lyckades öfvergå derifrån till Fyen, hvarefter båda snart lemnade Kristian IV:s tjenst, O. L. sedan han ådragit sig grundade misstankar om kärleksförbindelse med Kristians gemål till venster, Kirsten Munk. 1628 trädde O. L. i Gustaf II Adolfs tjenst och erhöll, med öfverstes rang, kommandot öfver dennes tyska kavalleri i Preussen, der han emellertid ådrog sig konungens misshag genom sina ryttares tygellöshet och sin brist på gehör i träffningen vid Stuhm (1629). Under vistelsen i Preussen utspred O. L. den beskyllningen om danske konungens son prins Kristian, att denne sökt vid en bankett förgifta O. L. Med anledning deraf anhöllo danske konungen och hans son 1629 hos Gustaf II Adolf, att O. L. skulle ställas till ansvars. Gustaf Adolf förordnade rådet att upptaga målet och döma i saken, och efter att hafva (5--7 Okt. 1630, 31 Aug.--31 Okt. 1631) hört parternas ombud, förklarade rådet danske prinsen oskyldig, men dömde O. L. till 40 marks böter. Som danska ombudet emellertid protesterade mot domen såsom gående danske prinsens höghet för när, upphäfde rådet d. 2 Nov. 1631 domen, och dermed slutade saken. (Rättegångsprotokollen finnas tryckta i »Svenska riksrådets protokoll», utg. af N. A. Kullberg, 2:dra delen, 1880.) I Mars 1631 slog O. L. vid Plau Wallensteins ståthållare i Mecklenburg, öfverste Wengersky, och hindrade honom att förena sig med Tilly, var derefter med vid stormningen af Frankfurt a. O., i fåltlägret vid Werben och i slaget vid Breitenfeld samt följde konungen på hans segertåg till Rhen. Der sattes O. L. till en utpost mot spaniorerna för den armé, som under A. Oxenstiernas och sedermera G. Horns ledning qvarlemnades i vestra Tyskland. Några dagar före Gustaf II Adolfs död erhöll han af Horn »generalatet» öfver denna armés kavalleri och kort derefter öfverbefälet i Elsass. Då Horn drog sig till Schwaben, kom O. L. till en början i ett ganska kritiskt läge och fann nödigt att låta nedhugga 1,600 bönder för att afskräcka den fanatiska landtbefolkningen från att understödja
Källa: Project Runeberg ·
