Sida 364
Papeite ...
qväfvehaltiga, ofta stora fröna (»trindsäd»), såsom våra bekanta ärter, bönor, linser, vicker o. s. v., af slägtena Pisum, Vicia, Phaseolus, Lathyrus, Cicer, Lupinus, Ervum, Astragalus etc. Fet olja finnes i många slag af dessa frön, i synnerhet i jordnöten af Arachis hypogaea. De späda baljorna af vissa slags bönor och ärter äro värderade grönsaker (»legymer»). Många äro välluktande genom halt af flyktig olja eller, hos somliga, af cumarin, t. ex. hos melotenklöfver och i tonkabönan. Icke få ärtväxter hafva på senare tider befunnits alstra mycket giftiga frön (t. ex. kalabarbönan, fröna af Cytisus-arter) samt äfven innehålla giftiga ämnen i andra växtdelar. Åtskilliga af dessa jämte flere maskdödande eller på annat sätt verkande papilionacéer äro använda i medicinen, och hela antalet af medicinalväxter ur denna familj räknas till omkr. 400. I Bengalen användas fibrerna af Crotalaria juncea L. m. fl. arter, under namnen sunn och janapam, såsom material till tåg och gröfre väfnader. O. T. S.
Papiljotter (Fr. papillote, af papillon, fjäril), sammanvikta pappers- eller skinnbitar, kring hvilka man virar tofsar af håret för att få detsamma lockigt.
Papillom, papillarsvulst (af Lat. papilla, vårta). Se Kondylom och Vårta.
Papin [papä'ng], Denis, fransk fysiker, f. i Blois 1647, promoverades 1669 i Angers till med. doktor. Inemot år 1674 begaf han sig till Paris och biträdde Huygens i dennes experiment med luftpumpen, hvaröfver de gemensamt skrefvo flere uppsatser. Efter någon tid flyttade han till London, gjorde der tillsammans med Boyle väsentliga förbättringar i luftpumpens konstruktion (se Luftpump, sp. 223) och kallades 1680 till medlem af Royal society. 1681 konstruerade han ett kokkärl (digestorn), som genom sin egenskap att vara fullkomligt slutet möjliggjorde vattnets uppvärmande till den temperatur utöfver 100°, som erfordras för lösning af ben och andra svårlösliga ämnen. Vid denna uppfinning, hvarmed det första användandet af säkerhetsventilen var förbunden, blef P:s namn fäst (se Papins gryta). Sistn. år kallades han till Venezia för att verka vid den nyinrättade vetenskapsakademien derstädes, men återvände 1684 till London. 1687 utnämndes han af landtgrefve Karl af Hessen till professor vid universitetet i Marburg, flyttade 1696 derifrån till Kassel samt återvände 1707 ännu en gång till London. Der dog han, sannolikt i början af 1712, i obemärkthet. P:s namn har dock med rätta intagit en plats äfven i ångmaskinens historia. Redan på 1680-talet sysselsatte han sig med konstruerandet af en kraftmaskin af detta slag (man afsåg vid denna tid hufvudsakligen att åstadkomma vattenuppfordringsverk med ånga såsom drifkraft). 1690 konstruerade han den första ångmaskinen med cylinder och piston (behäftad med den ofullkomligheten att panna och cylinder voro i ett), och sedan han 1705 fått kännedom om Saverys ångpumpmaskin, vidtog han åtskilliga förändringar med denna. I den lifliga korrespondans P. under sin vistelse i Tyskland förde med Leibniz omnämner han t. o. m. bland andra sina experiment, att han konstruerat en liten vagn, afsedd att drifvas med ångkraft.
Papineau [-nå], Louis Joseph, kanadensisk politiker, f. i Montreal 1789, d. 1871, blef 1815 första gången talman i Nedre Canadas underhus, intog en ledares ställning hos den liberala oppositionen och stod i spetsen för det 1823 uppflammande motståndet mot det engelska partiets plan att förena Öfre och Nedre Canada. Han förordade ett afbrytande af all kommersiel förbindelse med England, men sökte 1837, ehuru förgäfves, afstyra utbrottet af våldsamheter samt begaf sig då till Nord-Amerikas förenta stater och 1839 till Frankrike. Efter föreningen af de båda Canada (1840) återkom han 1847 till sitt hemland.
Papinianus, Aemilius, romersk rättslärd, statsman och krigsbefälhafvare under Septimius Severus. Efter dennes död (211) sökte P. medla emellan hans söner och blef derför af Caracalla förvisad samt sedan på hans befallning aflifvad. Han anses såsom Roms störste jurist. Utom smärre skrifter författade han två stora verk, Quaestiones (rättsundersökningar) och Responsa (utlåtanden i särskilda rättsfall), hvilka vittnade om skarpsinnig uppfattning samt utmärkte sig för stor klarhet och bestämdhet i framställningen. Af dem finnas nu endast lösryckta stycken, intagna i senare arbeten, särskildt i Pandekterna. R. Tdh.
Papins gryta [papä'ngs], Fr. marmite l. digesteur de Papin, kallas ett af fysikern Papin (se denne) konstrueradt kokkärl, i hvilket man kan uppvärma vatten till högre temperatur än 100°. Denna gryta är ett starkt metallkärl, försedt med ett lock, som medelst en eller flere skrufvar kan pressas mot kärlets öppning, så att det blir lufttätt. Fyller man grytan till 2/3 med vatten och tillskrufvar locket, kan vattnet uppvärmas mycket öfver 100°, ty kokpunkten höjes med trycket, och den öfver vattenytan bildade ångans tension ökas under uppvärmningen alltmer och mer. På det att grytan ej skall brista till följd af ångans starka tryck, är hon försedd med en säkerhetsventil. Alldenstund vattnet i grytan kan bibehållas flytande långt öfver 100°, kan grytan användas, då man vill upplösa (digerera) ämnen (t. ex. ben), som ej äro lösliga i endast 100-gradigt vatten. Grytan kallas derför äfven digestor. Ett annat namn på densamma är avtoklav, d. v. s. ett kärl, som sluter sig af sig sjelf (af Grek. avtos, sjelf, och Lat. clavus, plugg). Såsom både tidoch bränslesparande äro kokkärl, konstruerade efter denna princip, af värde äfven för hushållet. A. Bi-n.
Papirius, namn på en slägt i Rom af dels plebejisk, dels patricisk stam. Den plebejiska grenens medlemmar buro namnet Carbo (se d. o.). Af patricierna må framför alla nämnas Lucius P. Cursor, hjelten i det andra samnitkriget (327--304 f. Kr.), som var inom hären känd för sin skoningslösa stränghet och kraft i krigstuktens upprätthållande. Särskildt bekant är hans uppträdande mot rytteriöfrersten Q. Fabius (se Fabius 3). Han var en man af äkta romerskt
Källa: Project Runeberg ·
