Sida 365
Papeite ...
skrot och korn, hvilken genom sitt allvar och sin duglighet gjorde sig högt aktad, men äfven fruktad. Han var 5 gånger konsul och 2 gånger diktator.
Papism (af Lat. papa, påfve), romersk-katolska kyrkan; påfveläran; hyllandet af påfvedömets anspråk på att utgöra universel och ofelbar myndighet i andliga ting, ultramontanism. Se Kyrkoförfattning, sp. 334. -- Papist, påfviskt sinnad person, obetingad anhängare af påfvemakten. -- Papisteri, påfviskt åskådningssätt.
1. Papke, Kristian, teolog, biskop, född i Greifswald d. 22 Dec. 1634, student i Rostock, filos. magister i Greifswald 1662, kom 1669 till Lund och väckte der sådan uppmärksamhet, att prokansleren Oelreich 1670 kallade honom till teol. adjunkt. Hans öfverlägsenhet som föreläsare och akademisk författare, ännu vitsordad af hans på förträfflig latin samt med stort skarpsinne och beläsenhet affattade disputationer, ådrogo honom afund af teologiska fakultetens medelmåttor, så att han 1672 sökte professuren i logik och metafysik. För dennas vinnande utgaf han afhandlingen De persona, i hvilken han framlade sina på Cartesius grundade åsigter, en nyhet, som då i Lund väckte uppseende och motstånd. P. fortfor emellertid att kring sig samla en talrik åhörarekrets, tills han 1676 af kriget tvangs att innesluta sig i Malmö citadell, der han lär förblifrit till fredsslutet. 1681 nämndes han till förste teol. professor och 1682 till tysk pastor vid Lunds domkyrka, med hvilken befattning domprostvärdigheten då var förenad. Han fortfor emellertid att med oförminskadt nit verka som universitetslärare till 1688, då han utnämndes till biskop öfver Lunds stift. Äfven på denna plats verkade han med allvar och kraft till sin död, i Åhus d. 9 Mars 1694.
2. Papke, Karl, teolog, biskop, den föregåendes son, född i Lund d. 1 Okt. 1681, student derstädes 1703, filos. magister 1706, besökte 1708--10 åtskilliga tyska högskolor, längst Wittenbergs, och utnämndes 1716, straxt efter Karl XII:s ankomst till Lund, till eloquentiae professor, utan ansökan och förslag. Enskildt föreläste han äfven filosofi, på önskan af sin forne lärare, A. Rydelius, tills han 1731 fick öfvertaga hans filosofiska lärostol, den han likväl redan s. å. utbytte mot en teologisk. 1733 blef P. teol. doktor samt 1735 förste teol. professor och domprost. Åt denna befattning egnade han sig med mycken omsorg, tills han 1738 nämndes till biskop i Lunds stift. P. afled i Lund d. 1 Febr. 1740. Hans skrifter utgöras af disputationer och predikningar. Hans latinska stil utmärker sig för stort behag och klassisk renhet.
Paplika. Se Abaliget-grottan.
Papocaesareanism. Se Kyrkoförfattning.
Papp. Se Papper.
Pappenheim, [hajm], stad i bajerska regeringsområdet Mittelfranken, hufvudort i herrskapet Pappenheim, vid Altmühl och jernvägen München--Bamberg. 1,731 innev. (1880). På en höjd vid staden ligga ruinerna af grefvarnas af P. stamborg.
Pappenheim, Gottfried Heinrich, grefve von P.-Treuchtlingen, en af trettioåriga krigets ryktbaraste hjeltar, föddes d. 29 Maj 1594 på stamslottet Pappenheim (Rezat-kretsen, Bajern), öfvergick omkr. 20 år gammal till katolska läran och inträdde i kejsar Mattias' tjenst såsom hofråd. Han grep dock snart till svärdet, deltog såsom öfverste i den ligistiska hären i slaget på Hvita berget vid Prag, 1620, samt erhöll dervid tjugo sår och var nära att sätta lifvet till. Sedan P. 1623 af kejsar Ferdinand II erhållit ett regemente kyrassierer (»pappenheimarna»), sändes han 1625 till spaniorernas hjelp uti Italien, nedslog 1626 med kraft de protestantiske böndernas i Öfre Österrike resning mot bajerska väldet och kämpade de följande åren under Tilly i Tyskland. Han utnämndes 1630 till kejserlig fältmarskalk och hade en väsentlig andel i Magdeburgs stormning 1631, intog Merseburg och förmådde Tilly att upptaga slaget vid Breitenfeld, der han med kraft och glänsande tapperhet förde venstra rytteriflygeln till upprepade anfall mot svenskarnas högra flygel. Utan ligisternas tillstånd och bifall tumlade han sedan egenmäktigt om på krigsskådeplatsen i norra och vestra Tyskland, derifrån han 1632 sändes till Nederländerna. Der skulle han undsätta Maastricht och stormade nederländarnas läger, men kunde icke tillgodogöra sig segern, enär han lemndes i sticket af spaniorerna. Då Wallenstein marscherade till Sachsen, kallades han till dennes armé. Den 4 Nov. afsändes P. med en del trupper öfver Halle och intog denna stad, men återkallades, då Gustaf Adolf gick att angripa Wallenstein. Han inträffade vid middagstiden på slagfältet vid Lützen, kastade sig in på venstra flygeln för att finna sin konungslige motståndare, som dock redan stupat, och blef sjelf i den ursinniga striden så svårt sårad, att han afled under färden från slagfältet till Leipzig d. 7 Nov. 1632.
Papper (Fr. o. T. papier, Eng. paper) har fått sitt namn efter växten Papyrus antiquorum, hvaraf de gamle egypterna framställde sin tids förnämsta skriftbärare, papyrusrullen (se d. o. och Papyrus). Vårt nuvarande papper är en filtartad produkt, som framställes derigenom att en våt, fibrös massa, pappersmassan, beredd genom sönderrifning i vatten af vegetabiliska (mera sällan animaliska) ämnen, skakas på metallduk. Växternas cellväfnad, cellulosan, utgör huvudbeståndsdelen i de flesta papperssorter. Öfriga beståndsdelar hos växterna äro öfverflödiga för pappersfabrikationen och blifva med större omsorg aflägsnade, i samma mån papperet önskas hvitt och fint. Jämte den mer eller mindre rena cellulosan förekommer i papperet, allt efter dess beskaffenhet, äfven limämne (för att helt och hållet eller till väsentlig del borttaga pappersfiltens benägenhet att suga), färgämne (för att färga eller gifva det hvita papperet en för ögat behaglig färgnyans) samt, för ordinära papperssorter, porslinslera eller närbeslägtade ämnen
Källa: Project Runeberg ·
