Sida 565
Perspektivpump ...
slätt, dels lägre bergland, bildadt af tväråsar, som löpa ned mot hafvet. Största delen af kuststräckan består af sandöcken, som endast har och der, hvarest naturlig eller konstgjord bevattning finnes, eger någon vegetation. På detta sterila bälte följer kustkedjan, som flerestädes når snögränsen (4,570 m.). Trakten emellan denna samt de inre centrala och östra kedjorna, bestående af mer eller mindre höga, genom bergskedjor skilda platåer, betecknas i landet med namnet sierra; högplatåerna på 4,000 m. höjd och deröfver kallas púna. Den förra bildar genom sitt härliga klimat och sin stora fruktbarhet en skarp kontrast till de närbelägna iskalla púnas. Mot ö. sänka Anderna sig i allmänhet brant till montaña, d. v. s. det med urskog bevuxna slättlandet, som är nästan obekant, glest bebodt af vilda indianer och genomdraget af många, merendels smala förgreningar af de östra Anderna. Vulkaner förekomma endast i den smala södra delen af landet s. om Arequipa. Äfven solfatarer, fumaroler och heta källor finnas i denna vulkaniska region. Jordskalf äro sällsynta och svaga i berglandet; i montanan känner man dem alls icke, deremot förekomma de ofta vid kusten, i synnerhet i dess södra del. De våldsammaste inträffade 1746, då Callao förstördes, 1756 och 1816, då Trujillo, 1582, 1784, 1845, då Arequipa delvis förstördes, 1868, då Arica och Iquique, och 1877, då Iquique svårt skadades. P:s kust företer äfven flere bevis på omvexlande höjningar och sänkningar, särskildt vid Callao. -- P. har länge varit ryktbart för sin rikedom på mineral, i synnerhet på ädla metaller. Bekant är hvilken oerhörd massa guld de spanske eröfrarna funno i landet, och äfven under det spanska väldet lemnade P. ett rikt utbyte af ädla metaller, mest silfver. Guld anträffas hufvudsakligen i de heta dalarna på östra sidan af de inre bergskedjorna såsom vaskguld, men äfven i öfvergångsbergets qvartsgångar, hvaremot silfver städse finnes på de höga bergen, företrädesvis på púnas, och i hufvudkedjorna t. o. m. i de högsta topparna. Det förekommer i alla former och föreningar, från gedigen metall till svagt silfverhaltig blyglans. Dessutom förekommer mycket qvicksilfver samt koppar, bly och jern, stensalt (vid Rio Huallaga), stenkol på åtskilliga ställen och salpeter (vid Tarma i Junin). -- Af kustens omkr. 50 strömmar har endast halfva antalet vatten året om. Mera riklig är vattentillgången i det inre landet. Med undantag af de vattendrag, som tillhöra Titicaca-sjön, flyta alla strömmar ö. om vattendelaren (kust-kordilleran) till Amazonfloden, som har sina källor i landet. I P. upptager han företrädesvis två stora strömmar: Huallaga och Ucayali, hvilka flyta parallelt med hans öfre lopp och äro vattenrikare än han. Utom den delvis till P. hörande Titicaca-sjön har P. en mängd sjöar, företrädesvis i sierran, såsom Lauricocha, Amazonflodens källa, Chinchaycocha, på bergsknuten Cerro de Pasco, och Urcos, vid Cuzco.
Klimat. Flora. Fauna. Klimatet och de af detta beroende förhållandena i den organiska verlden äro i ett land med så vexlande höjdförhållanden högst olika. I kustbältet till 500 m. höjd faller ytterst sällan något regn. Nov.--April är himmelen ständigt klar, men hettan mildras genom granskapet till hafvet. Juni--Sept. är himmelen flere veckor igenom höljd i dimma, som ofta åtföljes af duggregn, kalladt garua, hvilket för en kort tid kläder marken i yppig grönska. Maximitemperaturen vid Lima var 1877 i Febr. 25,8° C. och minimum i Juli 16,4°. Längre in, på 500--1,300 m. höjd, faller på vissa ställen ymnigt regn, men trots det högre läget är temperaturen der högre än vid kusten. I denna region trifvas alla tropiska kulturväxter, företrädesvis sockerrör, men den vilda floran är ej synnerligen yppig. Till denna kustregion sluter sig den vestra sierraregionen af 1,300--3,400 m. höjd, med torr luft och äfven om sommaren svala nätter. Sierran har bördig jord, lämplig för odling af europeiska sädes- och fruktslag. Skogsvegetation saknas äfven der liksom längre ned. Faunan har ingenting egendomligt. Kordilleraregionen, som omfattar de högsta delarna af Anderna, är ett vildt bergland med kala klippor, evig snö och en mängd små sjöar mellan bergen. En iskall östan- eller sydvestvind blåser der ständigt. Vegetationen, bestående af lägre kakteer, kruciferer och dryadéer, går upp till 5,000 m. höjd. Jämte potates, som der har sitt rätta hemland, finnas flere andra växter med ätliga rötter. Faunan har några intressanta former gemensamma med den följande regionen, punaregionen, som omfattar den stora, i medeltal 4,000 m. höga centralplatån, med dess sparsamma vegetation, små tvärkedjor, många sjöar, kristallklara bäckar och stora kärr. Fruktansvärda åskväder urladda sig nästan dagligen, företrädesvis Nov.--April, och på dem följa vanligen snöyra och derefter brännande varmt solsken i tunn, genomskinlig luft. Från Maj till Okt. är himmelen klar, åskväder mera sällsynta, nätterna ganska kalla. Temperaturskilnaden uppgår inom 24 timmar ofta till 20--25° C. Vegetationen är fattig. Brungula gräsarter äro öfvervägande, i synnerhet Stipa ychu, som utgör lamans, vicuñans och fårens föda samt torkadt användes till taktäckning och jämväl till bränsle, då äfven púnan är skoglös. Endast »massua» (Tropaeolum tuberosum) går upp till 4,000 m. höjd; korn odlas ännu på 4,200 m. Detta är aucheniernas, lamans, huanacons, alpakans och vicusans egentliga hemland. Utom dessa finnas punahjorten, rådjur, kalladt taruco (Cervus antisensis), viscacha och chinchilla. En karakteristisk roffogel är den jättelika kondoren. En annan till gamslägtet hörande fogel är coraquenque (alcamari), hvars svarta och hvita vingfjädrar af inkakonungarna nyttjades till hufvudprydnad. Den östra sierraregionen består af de mot ö. sluttande dalarna mellan 3,600 och 2,600 m. höjd, i hvilka de på punaregionen uppkommande bäckarna förena sig till floder. Vintern börjar äfven der i Okt., och regntiden varar ofta flere veckor. Åskväder äro vanliga, ofta åtföljda af hagel och snö. I Maj börjar sommaren och med den nattfroster, som ofta skada skörden.
Källa: Project Runeberg ·
