Sida 649
Pimentola ...
en familj, inom hvilken den med religionsväsendet och de offentliga festerna förbundna flöjtmusiken var en ärftlig konst. I musik och den dermed oupplösligt förenade skaldekonsten åtnjöt han i sin ungdom undervisning af Lasos m. fl. framstående lärare samt utbildade sig genom umgänge och sångaretäflan med de beotiska skaldinnorna Myrtis och Korinna. Hans lefnad förflöt dels i fädernestaden Thebe, dels under resor till skilda delar af den grekiska verlden, der han var en eftersökt och firad gäst såväl vid furstehofven (bl. a. hos konung Hiero i Syrakusai) som hos de fria staternas medborgare. Athenarna valde honom till sin gästvän eller hedersborgare (proxenos) och reste åt honom en bild af brons. I Delfi var han på Pythias bud ständigt inbjuden till de der firade gudamåltiderna (theoxeniai) och hade en hedersstol sig anvisad i den delfiske gudens tempel. Äfven efter sin död (sannolikt 442 f. Kr.) ärades han högt af Greklands folk, och Alexander den store befallde vid Thebes förstöring (335 f. Kr.), att P:s hus och slägtingar ensamma bland alla skulle skonas. P:s mannaålder sammanfaller med perserkrigen, och den lyftning i grekernas hela nationella lif, hvilken var en följd af den segerrikt utkämpade frihetsstriden, har i förening med ett djupt sedligt och religiöst medvetande funnit ett högstämdt uttryck i hans skaldekonst, hvilken synes hafva omfattat lyrikens alla arter och inom dem alla nått ett obestridt mästerskap. I behåll finnas förutom många fragment fyra samlingar af oden, utgörande segersånger (epinikia) l. lofqväden öfver segervinnare vid de stora internationella täflingsspelen i Olympia, Delfi l. Pytho, Nemea och på Isthmos. Den vunna segern vidröres dock blott i korthet såsom uppslag till någon allmän tanke eller mytisk framställning, egnad att sprida glans öfver segervinnarens hela ätt och öfver det samhälle, som han tillhörde, eller att i de pythagoreiska och orfiska lärornas anda i poetisk inklädnad uttala välbetänkta sederegler och visdomsord. Skalden besjunger väl jordisk ära och glans, men på sådant sätt, att blicken derifrån riktas mot det högre och gudomliga. Den yttre anledningen till segersången omnämnes vanligen i diktens början och slut, såsom en ram, omfattande dess mera utförligt behandlade gnomisk-mytiska innehåll. Med outtömlig fantasirikedom och fyndig kombinationsförmåga lyckas P. att bringa omvexling i behandlingen af de i sig sjelfva likartade uppgifterna. Men djerfheten i bilder och tvära, skenbart godtyckliga öfvergångar i förening med en ofta invecklad ordställning och periodbyggnad samt från det vanliga språkbruket afvikande uttryck göra hans stil mången gång dunkel, och hans sånger kräfva, för att kunna rätt förstås, ett allvarligt och djupgående studium. Dessa segersånger voro till en del säkerligen författade vid sjelfva täflingsfesten, der de omedelbart förkunnade segrarens pris; andra voro ämnade att afsjungas i segrarens hemort vid någon med anledning af segern firad offereller tacksägelsefest. De föredrogos alltid af en sjungande och dansande chor och hafva i likhet med andra grekiska chorsånger antistrofisk gruppering (se Antistrof), vanligen så att till hvarje strofpar sluter sig en tredje strof såsom efterqväde eller epod (epodds). Hvarje sådan trestrofsgrupp är en i sig afslutad rytmisk komposition, hvars metriska byggnad oförändrad återkommer i de följande grupperna inom samma ode, likasom detta säkerligen var fallet äfven med den tillhörande melodien. Men hvarje ode är äfven i metriskt och musikaliskt hänseende en sjelfständig originalkomposition. Versmåtten, hvilka alltefter den i texten framträdande stämningen utmärka sig genom en högtidlig och majestätisk eller en sprittande liflig rytm, hafva till större delen antingen en daktyliskt trokaisk (logaedisk) eller en epitritisk byggnad. P:s språk är likasom hela hans skaldekonst universell grekiskt. Det är en med konst skapad poetisk dialekt på grundvalen af episk (homerisk) jonism, men med tillsats af eoliska och i synnerhet doriska element. De förnämsta upplagorna af P:s sånger äro utgifna af Böckh, Dissen-Schneidewin, Mommsen och Bergk. P:s segersånger äro till tyska öfversatta af bl. a. J. J. K. Donner (1860). En af den 1888 aflidne Upsalaprofessorn Spongberg sedan länge förberedd svensk öfversättning torde komma att utgifvas. A. M. A.
Pindemonte. 1. Giovanni P., italiensk dramatiker, f. i Verona 1751, d. i Milano 1812, var 1791 pretor i republiken Venezia, men måste derefter taga sin tillflykt till Paris och insattes af Bonaparte i Lagstiftande kåren för Italienska republiken. P. var en bland de förste, som uti Italien uppreste sig mot de psevdoklassiska reglerna för dramat. Hans skådespel, alster af en stark fosterlandskänsla och en otyglad fantasi, falla ofta i det dunkla och högtrafvande. De äro samlade under titeln Componimenti teatrali (4 bd, 1804; 2:dra uppl. 1827, i 2 bd) -- 2. Ippolito P., italiensk skald, den föregåendes broder, f. i Verona 1753, d. derst. 1828, tillhörde någon tid Malteserorden, men egnade sig snart åt ett stillsamt landtlif. P. utmärkte sig synnerligen i den elegiska naturskildringen (Poesie campestri, 1785, flere uppl.). Vidare märkas hans Prose campestri (1795), mildt kontemplativa uppsatser, sorgspelet Arminio (1804), Sermoni (1805; 2:dra uppl. 1819), samtal, i hvilka han med godsint humor går tidens oseder på lifvet, Epistole in versi (1817) och Elogi de letterati italiani (1823--26) samt en mycket prisad öfvers. på blankvers af »Odyssén». Hans Opere complete utgåfvos 1851 (3:dje uppl. 1861).
Pindos (Lat. Pindus) är det från forntiden härstammande namnet på den väldiga bergskedja, hvilken med hufvudriktning i n. och s. åtskiljer de nordgrekiska landskapen Tessalien och Epirus (Albanien). Dess högsta toppar nå en höjd af mer än 2,100 m. Nordligaste delen af P., medelst hvilken det sammanhänger med de Kambuniska bergen på gränsen till Macedonien, hette fordom Lakmon l. Lakmos. Mot s. ö. förgrenar P. sig i mellersta Greklands berg Othrys och Oita. På P. upprinna norra Greklands förnämsta floder, Peneios (nu Salamvria) i Tessalien, Arachthos (nu Arta) i
Källa: Project Runeberg ·
