Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat

Vasarnas anspråk på Sveriges krona, bragte genom långvariga krig (det s. k. svensk-polska tronföljdskriget 1599--1660) elände öfver P., eröfrade Livland och uppgjorde de första planerna till P:s delning (Karl X Gustaf). Under Mikael Wisniowiecki (1669--73) och Johan III Sobieski (1674--96) skredo turkarna gång på gång till anfall, togo land (Podolien) och voro fruktansvärda, äfven sedan Sobieskis segrar, 1673 vid Choczim och 1683 vid Wien, höljt honom sjelf och hans land med den krigiska ärans lager. Öfver hjeltens graf utbröto de inre striderna om konungavalet, och de större makterna, Ryssland, Österrike, Frankrike och Sverige, blandade sig deri för att med hjelp af republikens egna söner tillgodose sina särskilda intressen. Rivaliteten mellan Frankrike och Österrike bestämde händelsernas gång; det senare afgick med seger, och dess kandidat, kurfursten Fredrik August I af Sachsen, besteg Polens tron under namn af August II (1699--1733). Förbindelsen med Österrike återför-skaffade P. Podolien med Kamenez samtidigt dermed att August II ingick i den allians med tsar Peter, ur hvilken framgick det stora nordiska kriget. För Polen blef detta krig (se Nordiska kriget) i mer än ett fall ödesdigert. Främmande makter bestämde dess öde och gjorde hvad de kunde att sönderslita och försvaga det. Karl XII och tsar Peter täflade i detta fall med hvarandra, ehuru den senare var den förre vida öfverlägsen i uppfattningen både af syftemålet och medlet. Karls segrande vapen upprättade åt Stanislaus Leszczyhski ett kortvarigt och aldrig obestridt konungadöme (1704--09). Genom Karls nederlag vid Poltava kastades detta öfver ända och blef det möjligt för August II att med tsar Peters hjelp återinträda i sina rättigheter. Man kan säga, att från denna tid Rysslands inflytande i Polen varit oafbrutet. Det blef ett hufvudsyfte i den ryska politiken att hålla den polska republiken i beroende af tsarriket och till den änden föreviga anarkien, som var den egentliga källan till P:s svaghet och till dess olyckor. Efter August II:s död blef den polska tronföljdsfrågan en allmän europeisk fråga och framkallade ett stort krig (se Polska tronföljdskriget). Stanislaus Leszczynski (1733--34) valdes af ett parti bland polackerna till konung; men Augusts son valdes några dagar senare till konung under namn af August III (1733--63) af ett annat parti under skydd af ryska bajonetter, och det ryska sändebudet styrde P. med hjelp af polska adelsmän, som blifvit köpta med ryska penningar. Många af P:s bästa män sågo likväl med ökad smärta dess förnedring och sträfvade, samlade i tvänne olika partier, att komma i besittning af högsta makten för att bättre kunna råda bot för fäderneslandets olyckor. Det ena af dessa partier, de s. k. patrioterna, till hvilket hörde slägterna Potocki och Radziwill m. fl., ville reformer, men med bibehållande af den gamla aristokratiska friheten, och önskade, när August III gick ur tiden, att till konung kalla en man af det sachsiska furstehuset. Det andra partiet, som stod under ledning af bröderna August och Michal Czartoryski, ville en genomgripande förändring af den polska statsförfattningen i monarkisk-absolutistisk riktning och trodde sig kunna åvägabringa den genom att med rysk hjelp förskaffa åt en medlem af sin egen slägt P:s krona. Kejsarinnan Katarina II i Ryssland understödde äfven denna politik, men endast så till vida, att hon för en infödd polack sökte bereda väg till den polska tronen. Och när hon det gjorde, skedde det i den riktiga öfvertygelsen att en konung, sålunda vald genom rysk påtryckning, måste för att hålla sig uppe söka Rysslands stöd och med eller mot sin vilja blifva ett verktyg för ryska planer mot sitt eget fädernesland. För att lättare kunna fullfölja sin politik sökte och fann Katarina en bundsförvandt i konung Fredrik II i Preussen. En följd af de båda monarkernas samarbete med afseende på P. blef förbundet af d. 11 April 1764, i hvilket de båda kontrahenterna öfverenskommo att, om det behöfdes med väpnad makt, uppehålla den polska författningen, verka för P:s dissidenter samt på den polska tronen uppsätta en nära slägting till bröderna Czartoryski, Katarinas förre älskare Stanislaus Poniatowski. Kort derefter blef äfven Stanislaus August (IV) Poniatowski under trycket af en rysk militärstyrka vald till konung (1764--95). Katarinas minister i Varsjav, Repnin, blef likväl P:s egentlige herskare, och denne började nu enligt sina instruktioner att arbeta på dissidenternas återinsättande i deras gamla politiska rättigheter. Sedan dissidentfrågan emellertid fallit på en riksdag 1766, lyckades Repnin följande år af dissidenter och andra missnöjda bilda generalkonfederationen i Radom, som genom skräckmedel och mutor förmåddes att ställa Rysslands alla fordringar på sitt program. På konfederationsriksdagen i Varsjav 1767 bestämdes också dissidenternas likställighet med katolikerna samt liberum veto såsom eviga grundvalar för den polska författningen, hvarefter de fattade besluten ställdes under Rysslands garanti. Harmen och skammen öfver dessa förödmjukelser uppväckte den största förbittring bland Polens katoliker och patrioter. Redan 1768 bildades konfederationen i Bar till försvar för den katolska kyrkan och rikets oberoende. Konung Stanislaus och den polska senaten förmåddes af Repnin att anropa Katarina om hjelp, och sålunda utbröt 1768 ett ödeläggande krig, i hvilket de polska fosterlandsvännerna hade att kämpa en ojämn strid mot ryssarna och sina rysksinnade landsmän. Innan året gått till ända, hade äfven Turkiet förklarat Ryssland krig, dertill uppmanadt af den franska regeringen, som derjämte på annat sätt visade de konfedererade sina sympatier. Så stod hela östra Europa i låga, och till följd af Rysslands framgångar mot både turkar och polacker var den faran nära att den brand, som uppstått i P., skulle utbreda sig öfver större delen af vår verldsdel. Österrike kunde omöjligt med lugn åse Rysslands utvidgning på Balkanhalfön, och i händelse af fientligheter mellan nämnda makter var Preussens deltagande i kriget oundvikligt.