Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat

Fredrik II, hvars land behöfde freden, kom då på den tanken att förekomma utbrottet af ett allmänt krig genom att leda Rysslands eröfringslust till P. från Turkiet. I P. skulle Katarina II få taga sin territoriella vinst, och i jämnvigtens intresse skulle Österrike och Preussen af samma land få taga sina delar. Ur denna politik framgick efter årslånga underhandlingar den oerhörda rättskränkning, som fått namn af Polens första delning (1772). De definitiva fördragen derom undertecknades af Ryssland, Preussen och Österrike i Petersburg d. 25 Juli 1772. Genom dessa fördrag erhöll Österrike östra Galizien och Lodomerien, Ryssland östra delen af Litaven till Düna och Dnjepr samt Preussen Pommerellen samt Stor-Polen till floden Netze. De kontraherande makternas härar inryckte från skilda håll i det olyckliga P., och de konfedererade, som förgäfves litat till Frankrikes hjelp, måste slutligen nedlägga vapen. På en konfederationsriksdag (Aug. 1773) vann delningsfördraget, genom anlitande å de förbundnes sida af hotelser och maktspråk, en formelt laglig bekräftelse. Under de följande åren började P., ännu ett rike af omkr. 10,000 qv.-mil med 8 mill. menniskor, att småningom hemta sig efter sina föregående olyckor. Finanserna ordnades, åkerbruket och näringarna upphjelptes, läroanstalterna ombildades, och en reform i tidsenlig anda af den allmänna lagen förbereddes. De verklige fosterlandsvännerna arbetade äfven för en genomgripande revision af den gamla författningen, i hvilken de alltmer sågo det egentliga upphofvet till P:s svaghet och förnedring. Tiden för en dylik revision syntes äfven vara inne, sedan Ryssland kommit i krig både med Turkiet (1787) och med Sverige (1788), och sedan Preussens konung, i hopp att utan uppoffring vinna Danzig och Thorn, erbjudit P. sitt förbund. (Det var vid denna tid, som Gustaf III sökte verka för sin förflugna plan att blifva konung af P.) Ett polsk-preussiskt fördrag blef äfven slutet (1790), och P. erhöll deri en garanti af sitt område och löfte om militärisk hjelp mot sina yttre fiender. Författningsarbetet påskyndades, och d. 3 Maj 1791 antogs den nya konstitutionen, som förvandlade P. till ett arfrike, upphäfde liberum veto och öfverflyttade tronföljden efter Stanislaus' död till Fredrik August af Sachsen, en ättling af August III. Dessa förändringar, som inneburo ett löfte om en bättre framtid för P., misshagade likväl många af den polska adeln, och desse i förening med ryska partigängare bildade derför konfederationen i Targowica (d. 14 Maj 1792) till återställande af »den polska friheten» samt inkallade till sin hjelp Katarinas härar. De polska trupperna, anförda af sådana tappra män som Josef Poniatowski och Taddeusz Kosciuszko, måste snart vika för ofvermakten; konung Stanislaus tvangs af Ryssland att biträda konfederationen i Targowica, och konungen af Preussen fann med sin fördel mer förenligt att sluta sig till Katarinas politik än att hålla sitt ord till P:s patrioter. Äfven preussiska trupper ryckte in på P:s område. Inom kort hade de båda främmande makterna ockuperat stora sträckor af det polska riket, och en till Grodno sammankallad riksdag tvangs med våld att (d. 13 Juli och d. 25 Sept. 1793) godkänna Rysslands och Preussens annekteringar. Detta var Polens andra delning (1793). Preussen tog utom Danzig och Thorn stora områden i v. (omkr. 1,000 qv.-mil); Ryssland bemäktigade sig en del af Litaven, Polska Ukrajna m. m. (omkr. 4,500 qv.-mil) samt gjorde dessutom återstoden af det lemlästade P. till en rysk vasallstat. -- Ännu återstod för de förtviflade polackerna en sista strid. En sammansvärjning bildades under ledning af cheferna för det nationella partiet, Kosciuszko, Kolontaj, Potocki m. fl., och inom kort sträckte den sina förgreningar öfver hela det gamla P. I Mars 1794 utbröt upproret. Kosciuszko blef dess egentlige ledare och hjelte. Det blef en förbittrad strid, för polackerna olycklig, om ock ärofull, samt fläckad af dessa inbördes tvister, som hindrade hvarje allmän sammanslutning till fäderneslandets befrielse. Efter flere framgångar blef Kosciuszko slutligen (d. 10 Okt.) vid Maciejowice slagen och tillfångatagen. Suvorov ryckte mot Varsjav, intog (natten mellan den 4 och 5 Nov.) dess förstad Praga med stormande hand och höll 3 dagar derefter sitt intåg i den polska hufvudstaden. Den 10 Nov. 1794 sträckte qvarlefvorna af den polska armén vapen vid Radoszyce. Flere månader förgingo derefter under tvister emellan de stater, som förut delat P. och nu skulle bestämma öfver dess slutliga öde. Först d. 24 Okt. 1795 undertecknades i Petersburg den traktat, som bestämde om Polens tredje delning. Ryssland tog, som sig borde, lejonparten: landet öster om Bug och Njemen inclusive Kurland. Österrike förvärfvade landet mellan Pilica, Weichsel och Bug jämte Krakov eller det s. k. Vest-Galizien. Preussen, som måste åtnöja sig med de vilkor dess bundsförvandter föreskrefvo, fick det öfriga med Varsjav. Konung Stanislaus Poniatowski nedlade sin krona och lefde till sin död (1798) i Ryssland såsom de staters pensionär, hvilka dödat hans fädernesland.

Upprättelseförsök. Hos polackerna, vare sig de lefde hemma i sitt gamla land eller de som emigranter i tusental kämpade i Frankrikes härar, fortlefde emellertid alltjämt hoppet om P:s återuppståndelse. De väntade, att en gynsam politisk konjunktur skulle understödja ett försök af dem sjelfva att återvinna friheten. En dylik konjunktur syntes komma, sedan den preussiska monarkien vid Jena (1806) dukat under för Napoleon. Man helsade verldseröfraren såsom »Polens befriare», och man väntade med säkerhet, att den mäktige skulle, i sitt eget intresse, återställa P:s frihet och sjelfständighet. Många ädla polacker gåfvo sig åt honom helt och utan förbehåll; de mera betänksamme åter, såsom Kosciuszko, fordrade, innan de erbjödo honom sitt svärd, en öppen förklaring utan vilkor för att hafva någon garanti att de icke offrade sig sjelfva och sitt folk utan ändamål. En dylik förklaring gaf Napoleon icke och det redan af det skäl att P:s oberoende aldrig ingick i hans planer.