Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat

Talet om P:s frihet och rätt var hos honom endast fraser och P. sjelf, såsom man har sagt, ett underordnadt verktyg, ett kompensationsmedel, användbart i politiken. Preussen nödgades genom freden i Tilsit (1807) afträda åtskilliga af de områden det erhållit vid P:s delningar. Af dessa landsträckor tillskapade Napoleon hertigdömet Varsjav, som han i Juli 1807 öfverlemnade till Sachsen och till hvilket sedermera lades de områden Österrike måste afträda 1809. Men hertigdömet Varsjav blef aldrig ett sjelfständigt P., utan en politisk missbildning, en fransk vasallstat under konungens af Sachsen nominella regemente, hvaraf Napoleon drog all den nytta han kunde. På Wienkongressen 1814--15 var den polska frågan den vigtigaste. Den uppväckte de häftigaste tvister och afgjordes i hufvudsak efter kejsar Alexanders behag. Resultatet blef hvad man kallat »Polens fjerde delning». Det af Napoleon upprättade hertigdömet Varsjav skulle enligt Wienkongressakten förenas med Ryssland såsom ett konungarike P. (»Kongress-Polen»), sedan likväl derifrån hade afskilts provinsen Posen jämte Thorn, som återförenades med Preussen, samt Krakov med område, hvaraf upprättades en fristat under Rysslands, Preussens och Österrikes gemensamma skydd. Hade det berott på kejsar Alexander sjelf, skulle han med det nybildade konungariket P. hafva återförenat de polska land, som Ryssland vunnit genom de tre delningarna 1772, 1793 och 1795, men den ryska nationalviljan gjorde detta till en omöjlighet. I stället tillämpade han på det förra hertigdömet Varsjav de liberala principer, som han vid denna tid hyllade. Han gaf det (d. 27 Nov. 1815) en fri författning, som i sina väsentligaste punkter var en efterbildning af 1814 års franska »karta». Denna författning gaf åt det P., som kongressen skapat, en egen representation, gjorde det finansielt och administrativt oberoende af Ryssland och beredde det utan tvifvel tillfälle att inom vissa gränser utveckla ett sjelfständigt nationelt lif. Det är ock säkert, att polackerna under de närmaste åren hade att glädja sig åt sitt lands framåtskridande i andlig och materiel kultur, och att de lefde under ett jämförelsevis mindre tryck än många andra europeiska folk under detta reaktionens tidehvarf. Men tiderna förändrades. Alexander blef under sina sista lefnadsår såsom herskare en annan man, och hans broder Konstantin förde såsom vicekonung i P. ett brutalt och godtyckligt regemente, mot hvilket landets författning ej tycktes lemna någon hjelp. Hos många aggade den tanken att den vunna friheten var endast en rysk nådegåfva, och ännu flere drömde om det gamla P:s återställelse och längtade således efter återföreningen med de provinser, som Ryssland tagit under Katarinas dagar. Det vestra Europas demokratiska idéer spredo sig alltmer, polska emigranter sökte utifrån förbereda revolutionen i sitt hemland, och inom sjelfva P. gjorde hemliga sällskap hvad de kunde för att undergräfva grunden för det bestående. Alla ville en förändring, men man skilde sig i partier, när det gällde att finna medlen för att genomföra den. De moderate patrioterna, såsom furst Adam Czartoryski och andra medlemmar af den högre adeln, önskade, under fortsatt förening med Ryssland, partiella reformer på det beståendes grund. Andra åter, såsom prof. J. Lelewel och männen af den demokratiska skolan, ville skilsmässa från Ryssland, återställande af det gamla polska riket och de olika samhällsklassernas politiska likställighet. I det sålunda beredda P. verkade den franska Julirevolutionen 1830 såsom en tändande gnista. På anstiftan af det demokratiska partiet utbröt d. 29 Nov. 1830 ett uppror i Varsjav, hvars resultat var hufvudstadens omedelbara utrymmande på storfursten Konstantins befallning, de polska truppernas öfvergång till de upproriske samt den ryska härens återtåg till den ryska gränsen. Efter detta lyckliga slut på sjelfva upproret gällde det för polackerna att mot en herskare sådan som kejsar Nikolaus försvara Polens återvunna sjelfständighet. För revolutionens fortgång var det ödesdigert, att ledningen så godt som genast öfvergick från de mera handlingskraftige, som börjat befrielseverket, till männen af det motsatta, det s. k. aristokratiska partiet, till furst Adam Czartoryski såsom chef för den provisoriska regeringen och Jozef Chlopicki såsom »diktator». Dessa patrioter syntes framförallt angelägna att hindra utvecklingen af den polska nationens alla krafter för att, som de i sin blindhet trodde, bevara freden och underlätta en uppgörelse på moderata vilkor med den ryske tsaren. Men Nikolaus underhandlade icke med »rebeller»; han fordrade en ovilkorlig underkastelse, och då den icke genast följde, skickade han in i P. sina ryska härar under Rysslands bästa generaler. Det blef en ojämn strid, i hvilken de polske soldaterna kämpade som lejon, och många af deras befälhafvare ådagalade stor fältherretalang, men i hvilken polackerna så mycket mindre kunde segra, som den politiska splittringen och den militära insubordinationen förlamade deras kraft. I Febr. 1831 öfvergick den ryska hären P:s gräns under befäl af grefve Diebitsch, och d. 26 Maj stod efter flere föregående strider slaget vid Ostrolenka, der polackerna tillbakaslogo ryssarnas anfall, men efter hvilket de försvagade retirerade på Varsjav. Sedan Diebitsch aflidit, tog Paskjevitj befälet öfver ryssarna, gick öfver Weichsel och framträngde mot den polska hufvudstaden, som efter ett planlöst försvar kapitulerade (d. 8 Sept.). En månad derefter var den polska revolutionen kufvad i blod, och vidräkningen begynte. Den blef förfärlig och qvarlemnade en outplånlig fläck på kejsar Nikolaus' minne. Politiskt medförde den upphäfvandet af den fria författning, som Alexander I gifvit, och utfärdandet af s. k. organiska statut (d. 26 Febr. 1832), hvarigenom P. till en del förlorade sin 1815 vunna sjelfständighet. Det fortfor viserligen att kallas »konungariket P.» samt behöll en egen styrelse och egna lagar. Men i styrelsen insattes äfven ryssar, den polska riksdagen upphäfdes, den polska hären införlifvades med den ryska, och skatterna utkräfdes ej blott till P:s behof, utan äfven till Rysslands. Och öfver det olyckliga