Sida 94
Oldenburg ...
Storhertigdömets författning hvilar på den renderade grundlagen af d. 22 Nov. 1852 och är en af de mest frisinnade i Tyskland. Kronan är ärftlig på manssidan efter förstfödslorätt inom yngre linien af huset Holstein-Gottorp. Storhertigen bekänner sig till den lutherska kyrkan. Inga på börd och stånd grundade företräden finnas; full trosoch samvetsfrihet tillerkännes medborgarna. Till storhertigdömets landtdag, som består af 1 kammare, sänder hertigdömet 25, furstendömet Birkenfeld 4 och furstendömet Lübeck 3 medlemmar, hvilka utses genom medelbara val. Röstberättigad är hvarje sjelfständig medborgare, som fyllt 25 år. Ordinarie landtdag sammanträder hvart tredje år; under mellantiden fungerar ett af denna valdt ständigt utskott af 6 ledamöter. Furstendömena Lübeck och Birkenfeld hafva dessutom särskilda provinsialråd, som dock ej ega beslutanderätt. Lagstiftnings- och beskattningsrätt utöfvas gemensamt af storhertigen och landtdagen. Den verkställande makten tillkommer storhertigen, som har vid sin sida ett ansvarigt statsministerium, bestående af 3 ministrar: finansministern, ministern för storhertigliga huset och utrikes angelägenheter samt ministern för justitie-, kyrko- och skolärenden samt krigsväsendet. Under statsministeriet lyda de båda provinsialregeringarna i Eutin för furstendömet Lübeck och i Birkenfeld för furstendömet Birkenfeld. De tre landsdelarna hafva hvar sin särskilda finansförvaltning och storhertigdömet såsom sådant sin, så att budgeten är fyrfaldig. För 1887 beräknades inkomsterna för hertigdömet O. till 5, för furstendömet Lübeck till 0,6, för furstendömet Birkenfeld till 0,5 och för storhertigdömet till 1 mill. mark. Sistnämnda summa användes hufvudsakligen för de tre landsdelarnas matrikularbidrag till Tyska riket (867,861 mark 1886--87), hvaraf hertigdömet betalar 76 proc., Lübeck 16 och Birkenfeld 8 proc. Statsskulden uppgick 1887 till 37,431,432 mark. Högsta domstolsinstansen för hertigdömet O. är den för O. och Schaumburg-Lippe gemensamma »oberlandesgericht» i staden Oldenburg. Lübeck lyder under »oberlandesgericht» i Hamburg och Birkenfeld under »oberlandesgericht» i Köln. Storhertigdömet har 1 röst i förbundsrådet och sänder 3 medlemmar till tyska riksdagen. Enligt den med Preussen 1867 afslutade militärkonventionen uppställer O. ett infanteriregemente, ett dragonregemente och två batterier, tillhörande 10:de armékåren. -- O:s vapen består af en hufvud- och en midtsköld. Den förra, krönt af kunglig krona, innehåller Norges, Slesvigs, Holsteins, Stormarns, Ditmarskens och Kniphausens vapen; midtskölden innehåller O:s vapen (två röda tvärbalkar på guld) samt Delmenhorsts, Lübecks, Birkenfelds och Jevers. Flaggan är blå, med ett rödt, rätvinkligt stående kors. Landets enda orden är hertig Peter Fredrik Ludvigs hus- och förtjenstorden, stiftad 1838.
Historia. Kärnan i den oldenburgska staten är Oldenburg (d. v. s. gamla borgen), som innehades af en urgammal grefveslägt, hvilken sökte föra sitt stamträd upp till Karl den stores motståndare Wittekind, men hvars äldste historiskt kände representant är Egilmar (Elimar) i slutet af 11:te årh. Hans ättlingar voro vasaller under de mäktige sachsiske hertigarna, men blefvo riksomedelbara vid Henrik Lejonets fall (1180). 1247 byggde grefve Otto II borgen Delmenhorst, hvarefter hans efterkommande kallade sig »grefvar af O. och Delmenhorst». Men Delmenhorst var sedermera ofta styrdt af en bilinie och förenades ej varaktigt under samme herskare med O. förrän i början af 17:de årh. Norra och vestra delarna af nuv. hertigdömet O. tillhörde mer eller mindre oberoende frisiska furstar, med hvilka de oldenburgske grefvarna under medeltiden förde en mängd fejder. En af grefve Didrik den lyckliges (se d. o.) söner, Kristian VIII, valdes 1448 till konung af Danmark, hvarpå han 1454 öfverlemnade sin del af O. åt sin yngre broder Gerhard den stridbare (se denne). Dennes sonson Anton I (d. 1573), som från 1526 regerade tillsammans med sina äldre bröder (en af dem var den bekante grefve Kristofer, efter hvilken den äfven i Sveriges historia så vigtiga Grefvefejden fått sitt namn), men efter 1566 ensam, införde reformationen, men bistod kejsaren i schmalkaldiska kriget och tog sitt grefskap formligen i län af kejsaren, hvarefter grefvarna af O. och Delmenhorst hade säte och stämma på westfalska kretsdagen. Antons sonson Anton Günther (1603--67) förenade Delmenhorst för alltid med O., och äfven de sista frisiska herrskapen, Jeverland (1575) och Kniphausen (1623), förenades med O. Han regerade med kraft och klokhet samt lyckades under 30-åriga krigets stormar bevara en nästan ostörd fred. Af kejsaren erhöll han äfven rätt till den indrägtiga Weser-tullen. Som han var den siste af sin ätt, tillföll O. efter hans död enligt en traktat konungen af Danmark, medan Jeverland tillföll furstarna af Anhalt-Zerbst. Enligt en öfverenskommelse af d. 1 Juni 1773 med den i Ryssland och Holstein-Gottorp regerande linien af huset O. bortbytte Danmark O. och Delmenhorst mot den hertigliga delen af Holstein, hvarvid intet förbehåll gjordes för den i Sverige regerande holstein-gottorpska liniens eventuella arfsrätt -- en sak, som kon. Gustaf III uppfattade såsom en förolämpning, och som förmådde honom att i Dec. 1773 hos tyske kejsaren anmäla ett förbehåll för sina och brödernas rättigheter. Emellertid tog den då regerande holstein-gottorpska hertigen och ryske storfursten Paul (sedermera kejsar Paul I) d. 10 Dec. 1773 O. och Delmenhorst i besittning, men öfverlät dem redan d. 14 s. m. till sin farfars kusin Fredrik August (d. 1785), furstbiskop af Lübeck, af den yngre gottorpska linien, som 1774 af kejsar Josef II upphöjdes till hertig af O. (En broder till denne, Adolf Fredrik, hade 1751 blifvit svensk konung.) Som dennes son, Peter Fredrik Vilhelm (d. 1823), var sinnessvag, sköttes regeringen under hans lifstid af hans kusin, Peter Fredrik Ludvig, biskop och sedan 1803 furste af Lübeck. Till följd af det regerande husets förbindelse med Ryssland besattes O. 1806 af fransmännen. Vid
Källa: Project Runeberg ·
