Sida 95
Oldenburg ...
freden i Tilsit fick hertigen sitt land tillbaka och inträdde 1808 i Rhenförbundet. Men då han icke ville gå in på Napoleons förslag att utbyta sitt land mot Erfurt, besatte Napoleon landet 1810 och införlifvade det med franska kejsaredömet, en omständighet, som vigtigt bidrog till den slutliga brytningen mellan Frankrike och Ryssland. Wienkongressen återgaf honom O., ökadt med Birkenfeld (en del af det franska depart. Saar), samt tillerkände honom storhertigtiteln, hvilken antogs först 1829. 1818 afstod Ryssland herrskapet Jever. 1823 blef Peter Fredrik Ludvig regent äfven till namnet och efterträddes af sin son Paul Fredrik August (1829--53), som antog titeln storhertig. 1836 slöt O. med Hannover och Braunschweig en gemensam tullförening, den s. k. steuerverein. Under revolutionsåret 1848 egde inga allvarsamma oroligheter rum i O., och storhertigen gaf landet 1849 en ultra-liberal författning, som 1852 reviderades i mera konservativ anda. August efterträddes af sin äldste son, den nu regerande storhertigen Nils Fredrik Peter (född d. 8 Juli 1827), hvilken afgjordt slutit sig till Preussens politik. Han afstod 1853 ett stycke land vid Jadeviken för anläggning af en preussisk krigshamn, ingick 1854 i tullföreningen och visade mycken ifver för de tyska planerna mot Danmark. 1866 understödde han likaledes Preussen och fick till lön det holsteinska amtet Ahrensböck jämte några mindre områden, hvaremot han mot en ersättning af 1 mill. thaler till förmån för Preussen afstod alla sin linies anspråk på Schleswig-Holstein, hvilka kejsar Alexander II 1864 hade öfverlåtit åt honom. 1866 inträdde O. i Nordtyska förbundet och 1871 i Tyska riket.
Oldenburg, hufvudstad i storhertigdömet Oldenburg, ligger vid den segelbara Hunte, Hunte--Ems-kanalen samt jernvägar till Bremen, Osnabrück, Wilhelmshaven m. fl. orter. 21,438 innev. (1885), deraf 4/5 protestanter. Den inre, gamla staden omgifves af avenyer (som efterträdt de gamla vallarna1), utanför hvilka ligga de nya stadsdelarna med villor, parker och trädgårdar. Bland framstående byggnader, alla moderna, må nämnas: storhertigliga slottet, konstutställningspalatset Augusteum, med storhertigens tafvelgalleri samt samlingar af brons- och gipsafgjutningar, statsbiblioteket (omkr. 100,000 bd), det nya museet med arkeologiska och naturalhistoriska samlingar, den nya teatern samt de båda kyrkorna: den lutherska S:t Lamberti-kyrkan (ursprungligen från 13:de årh., ombyggd) och den vackra katolska kyrkan. Gymnasium, lärareseminarium, realskola och högre flickskola. Jämte ett spinneri, jerngjuteri och glashyttor finnas fabriker för tillverkning af tobak, såpa, läder, maskiner m. m. En liflig handel drifves med spanmål och andra landtmannaprodukter, och O:s hästmarknader äro de största i hela Nord-Tyskland.
Oldenburg, G. Kr. Se Oeder.
Oldenburgska huset, en ifrån grefve Didrik den lycklige (d. 1440) af Oldenburg härstammande ätt, från hvilken utgrenat sig de nu regerande dynastierna i Danmark, Ryssland, Grekland och Oldenburg, och af hvilken en gren förr regerat i Sverige. En Didriks yngre son, Gerhard, var stamfader för den grefliga oldenburgska ätten, hvilken utgick 1667. Didriks äldste son, Kristian, valdes 1448 till konung af Danmark och blef 1450 konung i Norge samt 1457 konung i Sverige. Äfven hans äldre son, Hans, och dennes son, Kristian II, voro unionskonungar. Kristian I:s yngre son, Fredrik I af Danmark-Norge, hade tre söner, Kristian III, som blef stamfader åt alla följande danska konungar, Hans d. ä., som dog barnlös (1580), och Adolf, som grundlade den hertigliga gottorpska linien. Från Kristian III:s yngre son, Hans d. y., härstammade 4 sönderborgska linier, 1 nordborgsk och 1 glücksborgsk, hvilka dock alla utslocknade under 1700-talet (1706--79), med undantag af den sönderborg-augustenborgska och den sönderborg-beckska, hvilken senare år 1825 fick namnet Sönderborg-Glücksborg, och till hvilken höra Danmarks nu regerande konung, Kristian IX, och hans son Georg, hellenernas konung. Den gottorpska linien delade sig i en äldre, som med hertig Karl Peter Ulrik (Peter III) år 1762 besteg ryska kejsaretronen och ännu innehar densamma, och tre yngre, af hvilka en (se Holstein-Gottorpska ätten) 1751--1818 var regerande i Sverige (1814--18 äfven i Norge), under det att till de bägge andra sedan 1774 hört hertigarna och storhertigarna i stamlandet Oldenburg. E. Ebg.
Oldendorf (Hessisch-O.), stad i preussiska regeringsomr. Kassel (prov. Hessen-Nassau), nära Weser, 26 km. s. ö. om Minden. 1,591 innev. (1880). Vid O. vunno svenska, hessiska och lüneburgska trupper under hertig Georg af Braunschweig-Lüneburg d. 7 Juli 1633 en seger öfver en kejserlig här, som anfördes af generalerna Gronsfeld och Merode. Den sistnämnde blef dödligt sårad. Jfr E. Schmidt: »Die belagerung von Hameln und die slacht bei Hessisch-O.» (1880).
Oldesloe, stad i kretsen Stormarn af preussiska prov. Schleswig-Holstein, vid Trave och de der mötande jernvägarna från Lybeck, Hamburg och Neumunster. 4,292 innev. (1880). Sool- och svafvelbad. Till förmån för Lüneburg lät Henrik Lejonet tillstoppa saltkällorna, och de öppnades först i midten af 1700-talet.
Oldham [å'ldämm], fabriksstad i engelska grefskapet Lancaster, 9 km. n. ö. om Manchester, nära Medlocks (en biflod till Irwell) källor, vid föreningen af flere jernvagslinier samt en kanal till Manchester m. fl. städer. 126,390 innev. (1885). Staden består hufvudsakligen af arbetarebostäder samt ofantliga fabriker och verkstäder, men har äfven åtskilliga ståtliga offentliga byggnader, bl. a. stadshuset, lyceum, de allmänna baden, posthuset, tekniska skolan och sjukhuset. O. är en af de förnämsta bomullsindustriorter i verlden till följd af den lätta tillgången på stenkol, men har äfven stora jerngjuterier och maskinverkstäder samt symaskinsfabriker. Staden är af jämförelsevis nytt ursprung, ehuru namnet är sachsiskt. Den hade 1801 ej mer än 12,000 innev.
Källa: Project Runeberg ·
