Sida 100
Näsandningen och dess förnämsta betydelse.
De af en broskvägg samt inåt af ben skilda näsborrarne bilda ingången till näsrummet, som genom öppningar bakåt står i förbindelse med svalget. Näsrummet är på detta sätt deladt i tvenne hälfter, och på ömse sidor om skiljeväggen finnas trenne horisontalt eller mot svalget löpande, ofvanom hvarandra belägna utsprång, hvarigenom hvardera af näsrummets hälfter kommer att bestå af tre ofvanom hvarandra parallelt löpande gångar. Dessa utsprång, af hvilka det nedersta består af bensubstans, de båda öfriga af brosk, hafva på grund af sin sammanrullade form gifvit upphof åt namnet näsmusslor (conchæ narium). Af dessa gångar äro de två nedersta de egentliga luftvägarne eller afsedda att tjäna respirationsändamålet, medan den öfversta, som tillika är den kortaste, och hvilkens slemhinna ej är betäckt af flimmerhår, hufvudsakligen utgör sätet för luktsinnet. Vidare må bemärkas, att endast en del af den genom näsborrarne inandade luften kan genom den trånga öppningen intränga i den s. k. luktkammaren, hvarför också luktsinnets verksamhet upphör i samma ögonblick denna öppning tilltäppes eller under en stark katarr igensvullnar, och slutligen må bemärkas, att på grund af näsrummets konstfulla, men ännu ej fullständigt kända inrättning den inifrån kommande eller utandade luftströmmen ej kan under vanliga förhållanden intränga i luktkammaren, hvarför en person med illaluktande andedräkt ej förnimmer detta obehag, icke ens då hans utandning tar vägen genom näsrummet. På grund af dessa förhållanden måste vi också genom en särskild inandningsakt indraga luften i luktkammaren, då det gäller att skilja mellan finare luktförnimmelser eller att rätt njuta af en blommas doft o. s. v.
Näsan, heter det, är organ för luktsinnet; men den skulle ej kunna vara luktorgan, om den ej vore ett genomloppsrör för den utifrån inströmmande luften eller om den
