Sida 339
Stottring (stamning i vanlig svensk bemärkelse). -- Skilnaden mellan stottring och ljudmissbildning.
Skilnaden mellan stottring och ljudmissbildning.
Stottringen skulle kunna betecknas såsom en i organismen befintlig kronisk störning, hvilken framträder ryckvis eller periodiskt under talandet eller vid försöket att tala och då ter sig såsom en af spasmodiska muskelrörelser åtföljd oförmåga att öfvergå från ett ljud till ett annat, hvarvid den talande samtidigt i högre eller lägre grad förnimmer andnöd och vanligen äfven ångest.
Det egendomliga för stottringen är sålunda:
att personen vanligen kan uttala hvarje enskildt ljud i och för sig, men möter motstånd vid försöket att åstadkomma vissa ljudförbindelser;
att denna företeelse och särskildt försöket att öfvervinna motståndet åtföljas af krampaktiga sammandragningar icke blott i vissa af talverktygets muskler utan äfven i ansikts- och halsmusklerna samt andra muskelpartier;
att stottringen åtföljes af ett oregelbundet andningssätt, som yttrar sig t. ex. i s. k. snappning efter luft mellan ljud eller stafvelser, som skulle uttalas under sammanhängande ljudning, ja till och med i försöket att framsäga ljud och ljudförbindelser under en inandningsakt;
att stockningen icke inträffar alltid eller under alla förhållanden, utan är beroende af tillfälliga yttre och inre omständigheter, som åstadkomma vissa själstillstånd hos den talande, så att personen, under lugnt sinnestillstånd samtalande med t. ex. vänner eller närmare bekanta, kan utan stockning uttala en sats eller ljudförbindelse, som under samtal med främmande personer ej kan uttalas utan stottring;
att personen under sång eller rytmiskt framsägande vanligen kan på ett naturligt sätt eller utan stockning uttala en sats eller ljudförbindelse, som under vanligt samtal ger anledning till stottring;
att stottringen i regeln Ökas, i samma mån den talande anstränger sig för att behärska muskelrörelserna i sitt talverktyg;