Sida 214
Om skilnaden i fonetiskt hänseende mellan högspråk och lågspråk samt om gränserna för kraftbesparingslagens språkliga användning.
Några af de här ofvan framstälda satserna skola vi nu söka något närmare belysa.
Skilnaden i fonetiskt hänseende mellan det språk, vi kalla riksspråket eller högspråket till skilnad från folkmålen, antaga vi vara lika gammal som den högre odlingen själf. Med utvecklingen af de religiösa föreställningarna följer städse någon art af religiös kult. Till denna ansluta sig poesi och sång. I de religiösa föreställningarna ingår städse ett estetiskt element, som söker sitt uttryck i rytmiskt formadt tal, och då detta ej räcker till för att tillfredsställa skönhetskänslan, förbindes talet med sång och stundom med rytmiska kroppsrörelser eller dans. Så småningom söker man i talets och sångens konstform gifva uttryck åt allt, som fyller medvetandet med estetiska lustkänslor, hvarvid kraftkänslan till en början intager främsta rummet. Det är kämpens stordåd, hans bragder och dygder och slutligen äfven hans kärlek, som mana till poesi och sång eller liksom nödga att sammanställa språkets ljud under en annan och skönare form än den, som gör sig gällande i det hvardagliga talet. Dessa sånger gå nu från mun till mun och kunna visserligen i större eller mindre grad förändras, omformas eller omdiktas utan att dock förlora sin egendomlighet att med hänsyn till ljud och rytm utgöra något annat och framför allt något ädlare och skönare än de ljud och rytmer, som det hvardagliga talet företer. På detta sätt uppstår ett taladt litteratur- eller konstspråk, hvilket slutligen bindes genom skriften. I likhet med hvarje alster af lefvande eller mensklig kraft är visserligen detta språk underkastadt utveckling. Det påverkas naturligtvis af hvardagsspråket, hvars högsta form det ju också representerar, men är icke underkastadt det senares ofta nyckfulla och af tillfälligheter beroende förändringar, utan fortgår enligt fastare
