Sida 174
detsamma tillämpas. Frågan är blott, huruvida alla dessa arter eller uttalssätt af samma språk äro lika berättigade eller huruvida det icke finns ett uttalssätt af svenskt språk, som icke är biordnadt de öfriga, utan öfverordnadt så till vida, som det både kan och bör representera en gemensam andlig egendom för alla svenskar och som just därför icke får försmälta med eller bortblandas uti de uttalsegendomlig-heter, som känneteckna särskilda bygder eller vissa samhällsklasser.
*
Granskning af den Osthoffska åsikten om kulturspråkets uttalssätt.
Till ytterligare belysning af den viktiga frågan om förhållandet mellan högspråk och bygdemål framhålla vi följande.
I äldre tider var språkvetenskapen till största delen ett slags anatomi. Företrädesvis dissekerade man de språk, som uti egentlig mening voro döda eller upphört att lefva i något folks mun, och när man sedermera vände sin uppmärksamhet till de lefvande språken, så kände man till en början intet annat material för dissektionsöfningarna än litteraturspråket, det i skrift använda och under denna form bevarade språket. Med stor flit utforskade man dessa språks byggnad, lagar, historia och frändskapsförhållanden, och inom hvarje särskildt språkområde fortgick likaledes en sträfvan att hålla skriftspråket och de bildades talspråk, som i det förra egde sin rot och sitt mönster, fritt från främmande tillsatser, särskildt ordformer och syntaktiska vändningar, vare sig att dessa härstammade från ett främmande litteraturspråk eller från de inom språkområdet befintliga bygdemålen.
