Sida 20
Uttrycksmedlen och det muntliga föredragets konst.
Men till ordens och sinnelagstonernas språk ansluter sig nu ett annat, ett språk icke för hörseln utan för synen, sålunda ett slags skriftspråk. Detta språk är ansiktsuttryckets och åtbördens språk.
Utan att nu närmare ingå på det inre förhållandet mellan dessa uttrycksmedel vill jag endast erinra om följande omständigheter. Själ och kropp varda hos den normalt utvecklade menniskan så samorganiserade, att hvarje än så obetydlig ändring, hvarje skiftning af lifsfunktionernas verksamhet på det ena området liksom återspeglas i ändrade företeelser på det andra området, ehuru vi i regeln ej komma till medvetande om detta förhållande utom i de fall, då ändringen eller störningen är af någon kraftigare natur. Hvarje yttring af vårt känslo- eller sinnelagslif befinnes nämligen ega en viss kvalitet af lust eller olust samt en viss rytm eller så att säga fart. På grund häraf synes hvarje känslotillstånd på ett visst sätt inverka icke blott på blodomlopp och respiration utan äfven på ett visst slag af nerver, icke minst rörelsenerverna och sålunda äfven på motsvarande delar af vårt muskelsystem. Känslor och affekter äro med andra ord muskelmotorer. Mycket är ännu i denna punkt dunkelt, emedan psykologerna hittills för litet befattat sig med fysiologien och fysiologerna för litet med psykologien. Så mycket torde dock vara visst, att blodomlopp och respiration gestalta sig på ett annat sätt under de öfverfyllande affekterna, t. ex. glädje och vreder än under de uttömmande, t. ex. sorg, förvåning eller skräck. Vi erinra blott om ansiktets rodnad under de förra affekterna och dess blekhet under de senare. Säkert är emellertid, att under en viss affekt, t. ex. glädje, muskelställningen i hela vår organism varder en annan än under t. ex. sorg eller vrede. Men denna särskilda muskelgestalt ger icke blottat tonen, som samtidigt frambringas i vår strupe, en egendomlig klangfärg, hvarigenom glädjens ton bestämdt skiljes från
