Sida 317
så hänförelsen i mjuka o- och u-ljud samt klingande å-ljud:
Nej, ett jubel stormade honom emot, Och i jublet hördes hans lof,
hvarefter den återstälda harmonien till sist bryter fram i Härå, klangfulla ä-ljud, endast svagt beskuggade af några inledningsljud i mörkare färgton:
Och det roptes af röster till tusendetal: »Hurra för vår tappre general!»
Om de s. k. mellanvokalernas ljudlynne.
Till mellanvokalerna räkna vi e, de båda ä-ljuden i säd och järn, ö-ljuden i dö, lön och björn, o uti bo, bott, det öppna u-ljudet i upp, ung samt y-ljudet i ny, nyss. I andra språk, som ej ega hvarken det högsvenska o- eller u-ljudet, räknar man vanligen äfven å till mellanvokalerna, hvilket *ir rent fonetisk synpunkt är riktigt, ehuru vi i detta sammanhang, där det gäller att bestämma ljudens sinnelagsfärg, föredraga att räkna å till grundvokalerna på grund af dess utpräglade skaplynne. Äfven mellanvokalerna kunna indelas i ljusa, nämligen e och ä, samt mörka, till hvilka skulle höra o, öppet u och öppet ö i förbindelse med starka konsonanter och särskildt då det utklingar i ett r, åtföljdt af ett explosivljud, t. ex. mörk, stört. Hvad slutligen y angår, så är det visserligen mörkare än sin plana ljudfrände i, men dock så ljust, att det ej med fog kan räknas till de mörka mellanvokalerna, utan måste anses vara lika mycket eller lika litet hemma i båda lägren. Detsamma gäller om slutet ö. Det kännetecknande för mellanvokalerna ligger dock däri, att de ej i likhet med hufvudvokalerna ega något klart framträdande ljudlynne, utan måste anses såsom rörliga fyllnads-Ijud, hvilka lätt skifta färg efter innehållets stämning, i synnerhet då denna funnit sitt väsentliga uttryck i ett ljudsammanhang, behärskadt af någon hufvudvokal.
Härvid är dock att märka:
1:o) att alla mellanvokalerna erhålla större ljudskärpa i stark än i svag konsonantinfattning; man jämföre bed och bred eller bredt, säd och träta, dö och rödt eller trött eller
