Det muntliga föredragets konst

Ditt middags-vin Sku vi ur krusen hälla Med glädtig min. Hvila vid denna källa! Hör våra valthorns klang, kusin!

Om slutligen ett dylikt i-ljud tonar ut i det starkt klingande n^g-ljudet, varder det en dråplig bärare af lustigheten under dess mest intensiva form, t. ex. i:

Fader Bergström, stäm upp och klinga, Öppna kräset för bröst och bringa! Vi ska dansa, vi ska svinga I ditt glada hus.

Och så påträffa vi åter de vekt klingande ä-ljuden, blandade med i-ljud:

Låt oss ge våra små mamseller Vin och sviskon och karameller! Pimpinella mor Maja häller etc.

Angående det korta i-ljudets förmåga att tillsammans med veka klangkonsonanter, särskildt l, uttrycka intensivt ömma stämningar och dess betydelse i vissa språk vid bildningen af diminutiva hänvisa vi till hvad här ofvan blifvit anfördt och anmärka blott här detta ljuds och det med detsamma närbesläktade korta y-ljudets veka klang i sådana ljudförbindelser som lilla, villa (ljuflig), stilla, Amaryllis lilla o. s. v.

U samt slutet å, o och öppet ö i vissa konsonantförbindelser såsom grundton i mörka stämningar, hvilka gifva sig uttryck i en dof röstton.

Blickar, skarpa som svärd, i genomskådade hjärtan Sköt han; hans stämma var djup, var dof, som en åska på afstånd. (Tegnér: Nattvardsbarnen.)

Bland alla språkets ljud är det slutna u-ljudet, sådant det klingar i »uftjut», den förnämste bäraren af mörka stämningar. Men liksom de ljusa vokalljuden, ljuden af i- och ä-klassen, otvunget sälla sig till hvarandra, då det gäller att uttrycka lätta stämningar i enlighet med den gamla regeln: »lika barn leka bäst», så utöfva äfven de dunkla vokalljuden u, o, å och delvis äfven ö en sådan