Sida 327
Störningar på uttalsområdet.
Om bristen på svensk terminologi i fråga om uttalsstörningar.
Störningar på det menskliga uttalsområdet kunna vara af mångahanda slag, betingade af dels psykiska, dels fysiska orsaker, dels slutligen beroende på en samverkan mellan dessa båda hufvudslag af orsaker. För vårt ändamål kunna vi dock till behandling endast upptaga några arter af de uttalsstörningar, hvilka förekomma hos personer, som i intellektuelt hänseende äro normalt utrustade.
Till dessa uttalsfel höra först och främst ljudmissbildningen eller oförmågan att på ett riktigt sätt uttala enskilda, till personens modersmål hörande språkljud samt stottringen -- hos oss vanligen kallad stamning -- eller felet att i trots af krampaktiga ansträngningar från den talandes sida ej kunna i rätt tid och på tillbörligt sätt öfvergå från ett ljud till ett annat, äfven om personen vore i stånd att fullkomligt riktigt uttala hvarje ljud i och för sig.
Härvid möter oss en icke ringa svårighet ur terminologiens synpunkt. Enligt svenskt språkbruk benämnes vanligen med stamning den företeelse, vi här ofvan kallat stottring. Men orden stamma och stamning begagnas hos oss äfven i en vidsträcktare bemärkelse, i det de beteckna hvarje uttalsstörning, som åtföljes af upprepning af vare sig enskilda ljud, stafvelser eller ord, sålunda icke blott om den upprepning, som förekommer vid ljudmissbildning, då den talande gör fåfänga ansträngningar för att frambringa ett visst ljud, t. ex. k eller g, utan också om den repetition af stafvelser och ord, som förekommer under häckning, under bradstörtadt eller vårdslöst tal o. s. v. Med samma ord betecknas sålunda företeelser af den mest olikartade beskaffenhet. Utan tvifvel sammanhänger denna osäkerhet i vår terminologi med det förhållande, att det olycksdigra och svårbotliga onda, som man hos oss vanligen menar, när man talar om stamning,
