Sida 302
utvecklad språkljudsmusik är ett af den äkta skaldens förnämsta kännetecken, så kan dock en starkt framträdande språkljudssymbolik icke utgöra någon gradmätare hvarken för skaldens eller skaldestyckets poetiska rangställning, då ju denna egenhet väsentligen sammanhänger med författarens skaplynne samt skaldestyckets grundton och innehåll. Sålunda äro t ex. vissa författare så öfvervägande harmoniskt anlagda eller på ett så egendomligt sätt inåtvända, att de mera sällan känna sig uppfordrade att begagna sig af någon särskildt framträdande ljudsymbolik. Tydligt är därför, att vi skola finna densamma mera sparsamt använd hos sådana skalder som Kellgren, Franzén, ja till och med Runeberg än hos Bellman eller Tegnér, mera sparsamt hos Lessing än hos Schiller, hos Lamartine och Alfred de Musset än hos Victor Hugo eller Leconte de Lisle, samt att man slutligen hos Shakspeare, särskildt i vissa af hans tragedier, skall finna en nästan outtömlig källa för studier på den utpräglade språkljudssymbolikens område.
Vi skola nu anföra några prof på användningen af denna språkljudssymbolik i svensk poesi, hvarvid vi tills vidare nöja oss med att endast fästa uppmärksamheten dels på det viktiga förhållandet mellan tonfärgläggningen och rytmen, dels på rimmets betydelse att såsom ett förstärkt ackord uttrycka grundstämningen uti ett visst satssammanhang. Angående frågan om vokalsammanställningens betydelse för målningen af vissa stämningar måste vi likaledes inskränka oss till endast några strödda erinringar, då vårt arbetes plan ej medgifver någon utförligare behandling af detta viktiga ämne.
A-ljudet såsom grundton i harmoniska stämningar.
Han var så glad i hågen, Såg ut åt blånad ban, Där solen sjönk i vågen Allt som en gyllne svan. (Fritiofs saga, Fritiof hos Angantyr.)
I denna stämningsfulla strof, hvars underbara ljudskönhet väsentligen beror därpå, att man i de fyra versraderna återfinner nästan alla språkets skönaste vokalljud, åtföljda af
