Sida 30
och tillropade borgmästaren: »Tack skall du ha! Jag skall läsa det på vägen.» Stackars borgmästare!
Såsom ett vittnesbörd om kungens goda hjärta tillägger historien,, att sedan man skrattat ut, vardt kung Karl plötsligen tyst och allvarsam, hvarefter han yttrade: »Det var synd om karlen! Det där borde jag icke ha gjort.»
Om uppläsning och samläsning.
Till frågan om välläsningen i våra skolor skola vi sedermera återkomma. Men uppläsningskonsten tillhör icke blott skolan utan äfven hemmet. På hvilken ståndpunkt befinner sig nu i vårt land den ur så många synpunkter värdefulla öfningen att läsa högt i hemmet, denna öfning, som, rätt behandlad, skulle kunna i så hög grad verka till förmån för utvecklingen af både vårt känslolif, vårt språk och våra taltoner?
Ännu kunna vi utan tvifvel påträffa familjer både i våra städer och på vår landsbygd, där uppläsningen under aftonstunderna omhuldas på ett sätt, som länder familjemedlemmarne till lika mycken heder som glädje. Men på hvilken ståndpunkt befinner sig väl i allmänhet denna värdefulla hemsed?
Såsom sällskapsnöje öfvas denna konst mera sällan i kretsar bestående af både herrar och damer. Då däremot endast fruntimmer, äldre och yngre, sammankomma för något nyttigt ändamål, t. ex. inom syföreningen, händer det ofta, att en af medlemmarna läser högt, medan de öfriga arbeta. Stundom utfaller detta försök ganska väl, då den föredragande är i besittning af goda naturgåfvor samt någon öfning i framställningskonsten. Men alltför ofta är njutningen af den beskaffenhet, att samtliga åhörarinnorna helt visst skulle hafva föredragit att få »prata litet». Ännu sämre gestaltar sig dock i regeln den s. k. uppbyggliga läsningen, t. ex. predikoläsningen i hemmet, emedan denna på grund af den föredragandes brister alltför ofta förvandlar den tillämnade uppbyggelsestunden till en tålamodspröfning, som långt ifrån
