Sida 147
hviskas fram. De rundade vokalerna o och å uttalas sålunda lättast i lågt liggande toner, medan e och i lättast frambringas i högre toner. A sjunges däremot lika lätt i skalans alla toner, men just därför är det nödvändigt att vid sangöfningar öfva alla vokalljuden i hvarje tonläge eller, med andra ord, ej, såsom ofta sker; begagna ä-ljudet ensamt vid röstöfningar. Svårigheten att uttala långt o och å i högre tonlägen och långt e och i uti lägre häfves väsentligen därigenom., att man i stället använder de motsvarande korta och något mera öppna ljuden, sålunda i-ljudet i »sin» i stället för motsvarande ljud i »fin», å-ljudet i »fått» i stället för motsvarande ljud i »få», o i »hon» i stället för o i »bo», o. s. v.
Röstens utbildning med hänsyn till resonans- och artikulationselementen. Öfningar.
Struphufvudets ventriklar och vestibul, svalget, mun-och näsrummet äro, såsom ofvan är visadt, de fem väsentligaste delarne af den underbara mekanism, medelst hvilken de i sig själfva jämförelsevis svaga ljud, som frambringas genom röstbandens vibrationer, blifva icke blott kvalitativt bestämda och förädlade utan också på mångfaldiga sätt förstärkta.
Så väl stämmans som de särskilda språkljudens klangfärg beror särskildt af det sätt, hvarpå mun- och näsrummet utföra sin uppgift såsom resonansrum. Denna uppgift består dels i att förstärka och förädla rösttonens klang, dels uti att forma särskildt de klingande ljuden i enlighet med hvarje särskildt språks fordringar. Fel i munrummets resonansförmåga kunna ofta uppstå därigenom, att tonsillerna uppsvälla och tungspenen på ett onaturligt sätt förlänges, hvarigenom resonansrummet dels förminskas, dels i större eller mindre grad förlorar sin förmåga att antaga de olika former, som erfordras för frambringandet af de särskilda klangfärgerna, i synnerhet om de sjukliga företeelserna i ofvannämda mundelar åtföljas af krampaktiga sammandragningar
