Sida 188
Satser i uttalsfrågan, särskildt med hänsyn till högsvenskan.
De fel, till hvilka hela den ifrågavarande språkriktningen mer eller mindre medvetet gör sig skyldig, äro enligt min åsikt följande:
1:o) Man bestämmer visserligen språket såsom ett verktyg för meddelande af inre tillstånd, men fattar meddelandet i alltför inskränkt betydelse. Eller man faster sig till den grad företrädesvis vid språket såsom ett meddelande för hvardagslifvets ändamål, vid språket såsom samtalsspråk under hvardagslifvets bestyr eller såsom uttrycksmedel för de inre tillstånd, som här äro förhärskande, att man tyckes förbise, att ett odladt folks språk också är ett verktyg för meddelande af andra tillstånd, de värdefullaste, högsta och bästa, som röra sig inom ett folks eller en individs medvetande, att språket icke blott är hvardagsspråk utan också vetenskapens, litteraturens, konstens och framför allt poesiens språk. Detta förbiseende sammanhänger, såsom ofvan är nämdt, med det vaknade lifliga intresset för bygdemålen och samtalsspråket i allmänhet, hvilket ledt därhän, att man förälskar sig i dessa språkyttringar så, att man förbiser eller underskattar kulturspråket i egentlig mening, litteraturspråket och de bildades talspråk under dess mest vårdade form. Man förbiser, att språket under denna sin högsta form äfven är behärskadt af ett språkbruk, hvilket i sin ordning är bestämdt af språklagar samt eger en utvecklingshistoria, hvilken af helt naturliga skäl är och måste vara mera kontinuerligt fortlöpande, mera genomforskad och mindre bestämd af yttre tillfälligheter än bygdemålens utvecklingshistoria, emedan det förra städse gått hand i hand med och funnit sitt uttryck uti den nationela litteraturens historia.
2:o) Man tillerkänner kraftbesparingslagen en alltför ensidig betydelse, och äfven där man i likhet med Noreen fordrar, att denna lag skall begränsas af och samverka med tydlighetslagen, så gör detta icke till fyllest, emedan språkutvecklingen under dess högsta form äfven bestämmes af andra lagar.
