Sida 231
lyfta lymmel lif lim lybsk lipa;
lykta lycka lik liktorn ligga;
lett led len ledsen läte lätt läder lära lärft läsa läspa löt löda lön lördag löst;
luta luden lur luft lukt lots lod låt låda lån lår lås lock lat lada last lam labb lafve lagt;
fylt fyld sylt filt pilt mildt skylt spilta spillra smalt {smal) snålt såld;
fylla fylde fyll sylt syllar syll stiltje still filt fila fil giltigt gill trilla (med starkt tungspets-r) drill träla trälat träl troligt troll spela spelte spelade spel talat tal.
(Särskildt må anmärkas svårigheten för den, som vant sig vid tjock-l, att uttala klang-l efter lång vokal, efter k eller ljudförbindelser, uti hvilka k ingår, äfven om l-ljudet ej följer omedelbart på detsamma, och i förbindelsen -lj- samt slutligen efter s, då detta uttalas som sch. I dylika fall måste den talande särskildt vaka öfver sin tungställning och till en början försöka uttala högsvenskt l i dessa lägen efter ord, innehållande ett lättare frambragt tungspets-tandfästeljud och särskildt ett rent högsvenskt s-ljud.)
Syd syl, strid sil, stöt stöd söl, möt öl, sot sol, strut ful, gud gul, stråt stål, skott skål snål, stat stal smal, stylta klyfta klyf, stiltje klimp klicka, böla bölja skölja, fölet följa dölja hölja, syl slyna, sil slita sliskig, sol slokig slusk, skam skramla, fram ramla.
Om klang-r och skorr-r.
Dessa båda r-ljud, som i sina mest utvecklade former endast hafva dallringen gemensamt, skilja sig i själfva verket från hvarandra lika mycket, som tungspetsen skiljer sig från tungspenen. Den allmänna beskrifningen på de båda ljudens bildningssätt är följande.
Tungspets-r, r3, midtvarts öppen, klingande half konsonant, väsentligen frambragt medelst tungspetsens dallrande mot tandvallen; det högsvenska r-ljudet i träd, rak, bar. Eller: med något trång muskelspänning försättes den uppåt-bakåt böjda tungspetsen med tillhjälp af den utandade, i midten af tungans öfre yta framdrifna luftströmmen i en
