Det muntliga föredragets konst

Gud signe dig, som så förstod Att vara arm och glad och god, Gud löne allt ditt tålamod, Som läkte många sår! (C. V. A. Strandberg: Helgmålsklämtningen.)

Å-ljudet såsom grundton i allvar, åtföljdt af skönhetskänsla, i beundran, hänförelse och dylika inre tillstånd, som uttrycka sig i en låg men på samma gång varm röstton.

Å-ljudet är enligt ljudlärans terminologi ett rundadt a eller ett ljud, uttaladt med tungan i a-läge samt med läppar och kinder i rund-ställning. Det slutna å förhåller sig till det slutna a ungefär som det öppna å till det öppna ä-ljudet. På grund af tungans a-läge är å näst a språkets förnämsta klang-vokal, ehuru dess klangfärg på grund af läppställningen varder mera dof, men också särskildt i vissa konsonantförbindelser mera »sonore». Å-ljudet skulle kunna jämföras med en violoncell ton, ä-ljudet med en ton ur något af violinens mellanregister. Det slutna ä-ljudet är, såsom här ofvan blifvit antydt, en af allvarets grundtoner, mildt allvarligt med vek ansättning såsom i blå, skarpt allvarligt med motsvarande ansättning såsom i rå, klå. Det öppna å-ljudet eger däremot i likhet med det öppna u-ljudet ett vida varmare lynne än sin slutne frände och varder, särskildt då det får klinga ut i ett n_g-ljud, ett af språkets förnämsta praktljud, ett af den estetiska kraftkänslans, beundrans, hänförelsens o. s. v. naturligaste och därför också oftast använda språkliga uttrycksmedel. Men liksom ä-ljudet lätt får en dyster prägel i sällskap med mörka ljud, särskildt det slutna u-ljudet, så varder dess lynne allt ljusare och varmare, i den mån det får bryta sig mot öppna klingande ä-ljud, hvilka, som ofvan blifvit anmärkt, naturligtvis ej kunna undgå att i sin ordning låna en färgskiftning från ä-ljudet, t. ex.:

Min far var ej konung, ej jarl en gång, Dock lefver hans minne i skaldens sång. (Fritiofs saga, Fritiofs frieri.)

så att en dylik af mästarhand gjord sammanställning af språkets praktfullaste ljud -- fullt utklingande a och å, här