Sida 98
naturtrogna bild »med den konst, som döljer konsten», men han får icke upparbeta sig själf till verklig lidelse, emedan han då förlorar sin själf behärskning och varder »frenetisk».
*
Erfarenhetsbevis med hänsyn till mellangärdsandningens betydelse.
Skulle för riktigheten af ofvanstående satser några andra bevis än de här ofvan anförda erfordras, så kunna sådana i tillräcklig mängd hemtas både från naturen och konstens historia.
Sångfåglarne kunna fortsätta att sjunga timtals utan att någon trötthet hos dem förmärkes, och hvarför? Emedan under inandningen endast deras bukväggar utvidgas, hvaremot bröstkorgens öfre del förblifver orörlig. Bröstkorgens öfre del varder sålunda under sången icke ansträngd, och hyckelbensandning är omöjlig, emedan nyckelbenen hos fåglarne äro sammanvuxna med bröstbenet och sålunda orörliga.
Hvarför erhöllo de röster, som utbildats i den äldre italienska sångarskolan under t. ex. Porpora, en större utveckling och bibehöllo sig längre än de, som utvecklats under sånglärare, som öfvergifvit den gamla skolans traditioner? Emedan dessa gamla italienske mästare medelst anatomiska och fysiologiska studier i enlighet med vetenskapens dåvarande ståndpunkt kommit till insikt om mellangärdsandningens betydelse, medan åtskilliga af de nyare medgåfvo nyckelbensandning eller upp-stälde refbensandning under sång som en dogm. Så t. ex. konservatoriet i Paris, som ännu på 1850-talet i sin sångmetod uppstälde den satsen, att inandningen såsom lifsverksamhet, äfvensom då den står i tålandets tjänst, bör ske genom att framskjuta bukväggarna, hvaremot inandningen i och för sång försiggår genom att indraga eller utplatta bukväggarna, medan bröstkorgen samtidigt kraftigt framskjutes och utvidgas. Konservatoriet föreskref sålunda, att andningssättet under talande skulle vara mellangärdsandning, men
